Roland Johansson, son till i texten nedan omnämnde Göte och vars farfar och farfarsfar var banvakter, skriver här om sina minnen från besök hos farföräldrarna i banvaktsstugan 305 Sjunnerup.
.
Bilden kommer från en artikel i tidningen Arbetet 1964-04-11. Bildtexten lyder: "Anders Johansson och hans järnvägsmannafamilj, ett porträtt från 1954, då hustrun Hilda ännu levde. Anders Johansson omges av hustru och dotter samt på flyglarna de fyra sönerna Sven, Göte, Helge och Åke, alla järnvägsmän. Dottern Anna (t.h. om fadern) är gift med en järnvägare".
Banvaktsstugan nr 305 i Sjunnerup låg ursprungligen mycket nära banvallen, kanske så nära som 10 meter. Icke desto mindre verkar man enligt ett foto från tidigt 1900-tal ha haft ett slags uteplats med trädgårdsmöbler på gaveln mot spåren. Den smala grusvägen mot Jularp korsade järnvägen och strök också den alldeles intill.
Övernattande besökare sov i rummet på andra våningen med fönster mot järnvägen. Jag kan fortfarande minnas skräcken efter att nysomnad och trött spritta till av ljusskenet från de första strålkastarna från ett snälltåg vilket omedelbart följdes av ett smattrande, metalliskt men utdraget ljud när vagnarna under några sekunder dundrade fram över rälsskarvarna. Så blev det lika snabbt väldigt tyst och mörkt igen. Icke desto mindre kunde man dock vissa nätter höra vargarna i Skånes djurpark yla, vilket var skrämmande för ett barn i förskoleåldern.
Strax intill huset fanns jordkällaren, trägrinden mot vägen och en byggnad med snickarbod, utedass och hundgård med stängsel. Stövaren verkade alltid heta Klinga men det var nog flera generationer hundar som bar samma namn. Bikuporna stod på rad längs trädgårdsgången, bakom dem högst sannolikt trädgårdsland och fruktträd.
Utanför på vägen varnade trafikmärken för plankorsning, det typiska kryssmärket med text om att det fanns flera spår och en högt placerad textskylt påminde dessutom dystert men otvetydigt om att de elektriska ledningarna faktiskt var livsfarliga. Den karakteristiska och envisa, nästan muntra ljudsignalen hördes när tåg skulle passera och bommarna fällas. Banvallen låg där med sin makadam, sina slipers och blanka skenor.
Inne i stugan fanns det en ringklocka som när tåg nalkades, ljöd i lagom god tid för att platsvakten (som i det här fallet först varit min farmor och senare min pensionerade farfar) skulle hinna gå ut och övervaka händelsen. Det fanns också en s.k. bantelefon för samtal till andra banvaktstugor eller stationer, men som hade den nackdelen att de kunde avlyssnas längs hela eller en stor del av linjen. Utomhus, vid järnvägsövergången, fanns det en likadan telefon.
På andra sidan järnvägen låg den väl tilltagna öppna väntsalsbyggnaden på behörigt avstånd från plattformskanten och bakom den och en häck fanns egendomligt nog ett slags kafé med en kiosk i serveringslokalen där man via en lucka kunde handla av en brett skånsktalande tant som om man var barn ofta glatt frågade: ”Ska du kladda?” Och så fick man peka på olika godsaker tills pengen var slut.
Så en snöig vinterdag myllrade det av malmöbor eller ”stabbóar” (stadsbor) som min farfar uttryckte det, på plattformen, på övergången och på vägen. Ett s.k. sporttåg avlägsnade sig i sakta mak norrut medan en människoström glammande korsade järnvägen och fortsatte på vägen som tog av åt vänster upp mot Frostavallen och ett område med fritidshus. Farfar stod lugn och trygg med sin enkla uniformsmössa, men för övrigt civilklädd, och övervakade det hela. Kanske var det lördag och antagligen några minusgrader.
Roland Johansson