En banvakts olyckliga öde

I år fyller järnvägen i Sverige 150 år och här kommer en historia om en banvakts olyckliga öde.

        Min farmors farfar hette Anders Joseph Petterson och var född den 2/5 1820 i N. Våthult, Våthults socken i Västbo härad, Småland.
      Som ung dräng flyttade han runt på olika gårdar och hamnade till sist i sjuhäradsbygden och slog sig ned som hemmansbrukare först i Timmele socken, sedan i Hössna och till sist i Vist vid Ulricehamn. Han bodde på Sventagården i Vist och arbetade som jordbruksarbetare. 1849 gifte han sig i Liared med Brita Olofsdotter (Blom) som var född 1814 i Böne och som avled redan 1860 i Hössna, bara 45 år gammal. Därefter gifte Joseph om sig med Maria Katarina Josefsdotter, född 1830 i Timmele.

Ny Jernväg
      När Ulricehamn – Wartofta Jernväg byggdes ansökte han om att bli banvakt och blev antagen 1874 som nummer 1, en av sju banvakter på sträckan. Joseph var då 54 år. 1875 eller 1876 flyttade familjen till Vists banvaktstuga, under Vist Brogården, som var den enda järnvägsaktiebolaget byggde under järnvägens tidiga historia. Stugan fick namnet Vistadal. Denna stuga låg söder om Vist och användes efter 1925 som grindvaktsstuga och revs omkring 1962. Varför just Joseph fick äran att bo i den enda banvaktstugan förtäljer inte historien.
      Banvakternas arbete var reglerat i en instruktion och de var i tjänst nästan varje dag dygnet runt och lönen var låg. Dagligen skulle de kontrollera banan och vara medvetna om tågens passertider. I god tid måste deras fordon (dressin) lyftas av och ställas vid sidan så långt från spåret att vagnarna gick fria. Den 22/1 1885 blev en ödesdag i Josephs liv, kanske möjligen på grund av snö på banvallen. I notis i Ulricehamns Tidning den 30/1 1885 får vi en beskrivning av vad som hände denna dag.

Dödsolycka med dressin
”Olyckshändelse å Ulricehamn – Wartofta jernväg. Torsdagen den 22 ds på morgonen då banvakten Josef Petterson inspekterade bansträckan mellan Wist och Lena, dervid begagnande sig af dressin som fortskaffningsmedel, nalkades det från Ulricehamn kommande tåg n:o 1. P. hann i god tid stanna dressinen och aflyfta den från banan, men olyckligtvis ej nog långt från spåret. En af de tåget medföljande vagnarnes fotsteg fattade, i följd deraf, dressinen och slungade den mot den nära stående mannen hvars ena ben strax ovan fotknölen krossades. På P:s nödrop tillskyndande personer, afförde honom till hans hem, der han förbands, hvarefter han dagen derpå fördes till Ulricehamns sjukstuga, der amputation företogs. P:s tillstånd är betänkligt och vederbörande läkare ega föga hopp om hans tillfrisknande.”
      Josephs liv gick inte att rädda utan han avled på sjukstugan den 31/1, i en ålder av 64 år 8 månader och 12 dagar. Begravningen skedde den 8/2 i Vist.
      Med sin första hustru hade han sonen Claes Rickard J. Thor (1851 – 1935), soldat, korpral och distinktionskorpral i Hulared, senare skogvaktare på Torpa säteri i Länghem och kommunalnämndsordförande i Dannike. Med sin andra hustru hade han sonen Johan Adolf J. Dahlén (1866 – 1942), efterträdde fadern som banvakt, senare stationskarl i Månsarp/Taberg i Småland och därefter fabriksarbetare.

Till Amerika
      Makan Maria Katarina Josefsdotter gifte 1891 om sig med sin mans broder, f.d. folkskolläraren i Böne Daniel Pettersson (1818 – 1900). Hon gick ur tiden 1908 som änka på Åfärd Hansagården i Böne. Flera av Josephs barnbarn och hans broder Daniel Petterssons barn emigrerade till Amerika.
      Min farmor Margareta (Greta) Thor, gift Claesson, hade hört om denna historia i hemmet och förde den vidare till undertecknad. I hennes fars familjebibel fanns också en anteckning ”Min fader Josef Pettersson dog den 31 jan. 1885 genom olyckshändelse”. I familjebibeln finns mer öden nedtecknade men det är en annan historia.

            Peder Claesson, Brämhult

I Svenska Dagbladet 1885-01-29 finns en liten notis om olyckan:
Skadad banvakt. På Ulricehamns jernväg tilldrog sig i torsdags den olyckan, att en banvakt Pettersson, som stigit af dressinen för att undvika det mötande tåget, fick denna, som hakat sig fast vid en af vagnarne, slungad på sig med den påföljd, att hans ena ben afslogs. Mannen är gammal och tros icke gå igenom sjukdomen.

Var kan man läsa om banvakter?

Mitt barndomshem, banvaktarstugan i Älvsjö

En banvakts olyckliga öde

Den skenande hästen vid Medskog

En banvakts dotter i Maryhill berättar

En banvakts dotter i Södervidinge berättar

Hågkomster och glimtar ur ett skiftesrikt liv

Ingen försäkringsersättning för överkörd banvakt

Minnen från Bråten

Från gammalt till lite nyare ...

En banvakt allt-i-allo

Järnvägen mellan Ljunga Verk och Johannisberg

Banvaktsstugor Örtofta - Lund

Ännu en banvakt fallen på sin post

Banvaktsstugor i Osby

Tjugofyra år vid Storängsbergets fot

Olyckshändelser och tillbud, eldsvådor

Vaktstugan Gopen

Öfverfallen banvakt

Förbytta hustrur

Stolpen i Risa - en smalspårig järnvägshistoria

Sjunnerup 305 – minnen från 50-talet

Telefon i hvarje banvaktstuga

"De gamla rallaretagen flög i mej"

Också ett trafikhinder - en historia med knorr

Många klagomål

Hus- och brandsyn vid HNJ på 1910-talet

Banvaktstugan vid Brosjön – vad hände sedan?

Kärvt i kylan eller Banvakterna i Norrland och kölden

Transport av banvakt med familj och bohag

En påpasslig baningenjör.

Vad två banvaktsbilder kan berätta

SJ:s fågelholkar

När banvaktshemmet var som bäst

Fagernäs banvaktstuga - Klintsjö hållplats

En banvakts dagbok

Livet i Solsta banvaktsstuga

En banvakts minnen från Malmö-Genarps järnväg

Från banvakt till 1:e banmästare

För hundra år sedan

Den sista banvakten i Linneberg

Emma Lundkvist - äldst i Solsta

Karlströms i Oxbron – en banvaktsfamilj och en banvaktstuga

Gammal banadel (om fyra generationer järnvägare)

Fick böta 240 kr för omlagd växel

Banvakten försvinner

Åtta "pulsslag" om dagen för stationen i Jämnvallen