Karlströms i Oxbron – en banvaktsfamilj och en banvaktstuga

Dagen före julafton 1912 poststämplades i Uttersberg ett privattaget vykort med texten »God jul å Godt nytt år tillönskas dig av oss alla». Kortets bildsida visar en familj vid banvaktstugan i Oxbron längs den smalspåriga järnvägen i Hedströmsdalen, den som fullt utbyggd kom att heta Köping–Uttersberg–Riddarhyttans järnväg, KURJ. På bilden ser vi banvakten Karl Oskar Karlström (vars bror Ivar är kortets adressat) och hans hustru Ida Augusta Karlsson, båda födda 1878, och deras barn Aina, född 1904, Alrik, född 1905, och Gunnar, född 1909. Också synliga är två ting nödvändiga för att underlätta arbets- respektive hemlivet: banvaktens staktralla (på trallan ligger den stång som han stakade sig fram med längs banan) och familjens ko.


.

Vykort i artikelförfattarens samling.

Karl Oskar Karlström växte upp i tågens närhet; hans far, Karl August Karlström, var banarbetare vid samma järnväg och när pojken döptes var en annan banarbetare dopvittne. Han gick i faderns fotspår, blev 1896 tillfällig banarbetare och avancerade vid ingången av det år då han fyllde tjugo till banvakt. Sju år innan julhälsningen skickades flyttade Karlströms in i den då nybyggda banvaktstugan, naturskönt belägen vid det korta sundet mellan Sörtulingesjön och Tomasbosjön (det heter också i järnvägens sjuttiofemårsskrift att stugan vore »den absolut vackrast belägna bostaden efter hela linjen»)

Järnvägen var äldre än stugan – dess första del från Köping till Uttersberg hade öppnats redan 1866. I Oxbron korsades landsvägen, vilket betydde att en grindvakt behövde posta för tågen och hindra de vägfarande från att korsa banan när tåg nalkades. År 1904 sköttes denna syssla av förre stationskarlen J. Nilsson, som emellertid till banans ledning anmälde sin avsikt att avgå med utgången av mars månad året därpå. Det gav järnvägens trafikchef Adolf von Heidenstam anledning att för styrelsen framlägga ett förslag som skulle medföra flera fördelar för banan.

Det vore enligt von Heidenstam osäkert om en lämplig och villig ersättare till Nilsson skulle kunna uppbringas, och samtidigt rådde det opraktiska förhållandet att den banvakt på vars bevakningssträcka vägkorsningen i Oxbron låg bodde i Karmansbo och därför på väg till och från sitt arbete måste passera hela grannbanvaktssträckan om cirka tre kilometer. Om järnvägen nu uppförde en ny banvaktstuga i närheten av grindarna finge banvakten en bostad på den egna sträckan, och dessutom kunde banvaktshustrun sköta grindarna. Härigenom skulle man också komma billigare undan jämfört med de 15 kronor i månaden som den förre grindvakten fått; »afgiften för bevakningen behöfver då icke höjas utan kan snarare komma att nedsättas» skriver von Heidenstam i en promemoria.

Marken på den plats där stugan ligger idag var inte järnvägens utan tillhörde två hemmansägare i Storängen, men trots att den skulle kosta 200 kr (knappt 12 000 kr i dagens penningvärde) i inköp förordade trafikchefen att stugan skulle byggas på detta ställe snarare än på den alternativa plats som han också nämnde, nämligen ett något längre söderut beläget grustag som till största delen tillhörde järnvägen. Mot denna senare placering talade dels att ett större utfyllningsarbete måste genomföras eftersom grustäkten medfört att marken delvis låg hela två meter lägre än banan, dels att utsikten mot grindarna skymdes av terrängen och dels att »afståndet till grindarne [bleve] betydligt förlängdt och någon nedsättning i afgiften derför ej tänkbar». (Med denna placering hade banvaktshustrun fått vid pass 325 meter längre att gå till grindarna.)

Styrelsen beslutade vid sitt sammanträde 16 december 1904 att låta uppföra stugan med uthus på den av trafikchefen i främsta rummet föreslagna platsen – men det tycks knappast ha varit naturskönheten som fällde avgörandet.

Vid järnvägen av igår var banvakten en viktig person. Om vi går tillbaka till det tjänstgöringsreglemente som 1880 gällde vid Uttersberg–Riddarhyttans järnväg (den från början fristående fortsättningen av Köping–Uttersbergs järnväg) framgår det att banvakternas »egentliga tjenstgöring består uti punktlig och uppmärksam skötsel af signaler, omsorgsfull tillsyn och vård om den åt dem anförtrodda bansträcka med derå befintliga öfvergångar, stängsel, byggnader och andra tillhörigheter, samt vidare i deltagandet uti de å banan förekommande arbeten». Till de dagliga uppgifterna hörde att inspektera den sträcka som banvakten hade ansvar för: »Hvarje morgon, vid den tid banmästaren bestämmer, infinna sig vakterna i tjenstgöring, gå genast öfver sin bansträcka och undersöka dervid noga om felaktigheter eller hinder å banan förefinnas, samt afhjelpa, såvidt i deras förmåga står, desamma.» Lösa rälsspikar skulle drivas in, vägövergångar, stängsel och broar särskilt undersökas, flänsrännorna vid övergångar alltid hållas väl rena och fria från grus och småsten, telegraflinjen noga synas så att fel inte uppkommit på stolpar, isolatorer eller trådar. Det skulle vidare hållas noggrann uppsikt över att inte främmande personer till fots eller med häst beträdde järnvägen eller släppte kreatur innanför banstängslet. För övrigt skulle banvakten också när han första gången på dagen passerades av banmästaren ställa sin klocka efter dennes.

Banvakterna hade också plikter när tåg passerade på linjen. Om den tidiga järnvägens militäriska influenser vittnar bestämmelsen om att de vid sådana tillfällen alltid skulle »befinna sig invid sjelfva banan och om densamma är klar, stå vända deremot med ögonen fästade på tåget samt de hoprullade signalflaggorna vid sidan, såsom till ’i armen gevär’». Medan tåget rullade förbi skulle banvakten ge akt på eventuella oregelmässigheter och genom »utvisande af stoppsignal […] väcka konduktörens uppmärksamhet på att dörr står öppen, axel går varm, eller att last å vagn hänger öfver eller är loss, etc. etc.». Han hade också en annan anledning att hålla uppsikt, ty på sista vagnen kunde hänga en signalskiva som talade om att ett oannonserat extratåg skulle följa. Tjänstgöringen kunde bli lång; det heter också i reglementet att banvakterna vid dagens slut »ej [få] aflägsna sig från tjenstgöring förr än sista tåget eller lokomotivet passerat».

Karlström hade alltså bland annat sin banvaktssträcka att sköta. År 1934 var järnvägen mellan Köping och Riddarhyttan med bispår indelad i tolv bevakningssträckor. Banvakten i Oxbron hade ansvar för ett drygt sex kilometer långt avsnitt från södra änden av Karmansbo till en punkt hundra meter norr om banvaktstugan, vartill också kom hela bangården i Karmansbo.


.

Ett tåg draget av lok 12 närmar sig Oxbrons banvaktstuga norrifrån. Köpings tidnings berättar att ett sädesärlebo med sex ägg 1891 hittades vid slipersbyte på den bro som tåget passerar. Arbetarna flyttade försiktigt boet och skyddade det, ungarna kläcktes och fåglarna blev tama under omsorgerna. Järnvägsmuseet (samlingsportalen.se), Jvm.KDAF01221, foto Nils Ahlberg.

I många år rullade tågen bara förbi Oxbron med sin last av malm, fältspat, virke, brukens produkter och mycket annat. I början av 1930-talet blev det emellertid livligare vid stugan – en hållplats för persontrafiken inrättades. Anledningen var närmast att järnvägen 1931 mottagit en petition underskriven av sextiotvå personer boende i byarna runt Oxbron, som uppenbart ville slippa gå till Uttersberg eller Karmansbo för att ta tåget. Petitionärerna formulerade sig kort men uppfordrande: »Undertecknade annhåller vö[r]dsamt att få en annhalt vid Banvakt Karlströms vid Oxbron, för Persontågets stannande, om det kan låta sig jöras. Undertecknade, har talat om detta lenge, Ock har äfven tenkt att jernvägsstyrelsen ville jöra någe, för alla dessa undertecknade, som resa rätt så ofta.» Tiderna var gunstiga för framställningar av detta slag – järnvägarna kämpade en ojämn kamp om resenärerna med den framväxande bil- och busstrafiken och för vår banas del minskade grovt sagt det årliga resandeantalet under en tioårsperiod från 1915 med ungefär 20 000 personer. KURJ försökte vända utvecklingen genom billigare och förmånligare biljetter men också genom att öppna flera hållplatser för att göra det enklare att resa, och 1932 började tågen stanna i Oxbron.


.

Den välskötta linjen norrut från banvaktstugan. Till höger ses Karlströms potatisland, i bakgrunden bron över sundet och vägkorsningen. Järnvägsmuseet (samlingsportalen.se), Jvm.KDAF01221.

Livet vid hållplatsen i slutet av 1940-talet och början av 1950-talet har cirka trettio år senare beskrivits av signaturen Bark i Köping‒Uttersbergs Järnvägs museiförenings medlemstidning. Framställningen förtjänar att citeras:

»Äntligen bröts både väntetid och tystnaden i vinterkvällen. Dörren till banvaktstugan öppnades. Banvaktsfrun lämnade den goda spisvärmen, stack ut huvudet i vinterkylan för att ge det besked alla väntat på: ‒ Tåg ut!

Hon ropade inget hurtfriskt ’nu är det dags att börja veva, Oskar’. Icke heller något syrligt ’nu har dom äntligen gått från Uttersberg’. Nej, det var varje gång frågan om en order som troligen var hämtad från instruktionsboken för banvaktshustrur utmed KUJ. Kort och koncist: ‒ Tåg ut!

Tåget hade alltså lämnat Uttersberg och när den signalen nådde Oxbron gick den vidare via fru Karlström genom den gröna banvaktstugedörren på den röda banvaktstugan ut till banvakten Oskar Karlström. Som väntade på banvaktsgården, småpratande med resenärerna om både tågtider och gäddfiske.

Och när beskedet kom började han i sin tur så sakteliga veva ned bommarna för att hejda den korsande landsvägstrafiken ett hundratal meter längre bort.

Vi som väntat på plattformen visste därmed att snart skulle ’Uttersbergar’n’ pusta in och resan hem till Köping kunde anträdas efter en gudibehaglig bergslagshelg.»

Banvaktsfamiljens liv hade underlättats genom införandet av bantelefon, järnvägens egen telefonlinje. På den utväxlade stationerna sinsemellan tåganmälan (de formaliserade meddelanden som hindrar att två tåg finns på samma sträcka samtidigt och varifrån uttrycket »tåg ut» stammar), men den användes alltså också för att bommar skulle kunna fällas i rätt tid.

Andra minnen från ungefär samma tid har berättats av Johnny Strömberg i Skinnskatteberg, då som liten boende i Storängen strax intill Oxbron. När familjen skulle till Uttersberg försiggick det med tåg eller buss, och när Johnnys mor vid ett tillfälle var sent ute bad hon honom springa i förväg till hållplatsen för att vrida på »skivan» − plåtstinsen, som för lokföraren signalerade att det fanns påstigande – och be konduktören vänta tills hon hann fram. Sagt och gjort – och »tåget väntade så snällt ett par minuter». Postutväxling ägde också högst informellt rum vid banvaktstugan; istället för att familjens post lämnades på den kombinerade post- och järnvägsstationen i Uttersberg, där folket i trakten annars hämtade sina försändelser, kastades den i ett paket ut från tåget i Oxbron, där den unge Johnny efter påringning från posten väntade.

En händelse av annan karaktär inträffade hösten 1950, då en konduktör, Albert Ståhl, fick sin vänstra arm avkörd av ett tåg i Oxbron. Olyckan medförde att Ståhl inte längre kunde upprätthålla sin konduktörsbefattning.

År 1940 upprättade järnvägens dåvarande trafikchef Nils Ahlberg en rapport över banans alla inventarier. Banvaktstugan anges där vara det enda bostället efter linjen som saknade elektriskt ljus – sådant vore önskvärt − men annars »i ganska gott skick». Den borde dock »omses invändigt vid nuvarande befattningshavares avgång». Naturligt nog föreställde sig trafikchefen att en annan banvakt skulle överta stugan sedan Karlström pensionerats. Så kom det inte riktigt att gå. Banvakten gick visserligen i pension (och av en lista över banans pensionärer 1948 framgår att han uppbar en årlig summa om 3 378 kronor och 40 öre, idag motsvarande ungefär 64 000 kronor), men vid halvårsskiftet 1950 reformerades indelningen i banvaktssträckor och avsnittet från en punkt strax söder om Karmansbo till en punkt 500 meter söder om Oxbron överfördes till banvakten i Karmansbo.

Karlströms blev därför kvar i stugan och är sålunda den enda banvaktsfamilj som bott och arbetat där. Bansträckan mot Karmansbo stannade också inom familjen; den nyssnämnde banvakten i Karmansbo var ingen annan än sonen Gunnar, han som på kortet från 1912 står och håller sin mor i handen. När makarna Karlström på hösten 1963 lämnade Oxbron flyttade Ida Augusta in hos sonen i järnvägens boställshus Björkbacken i Karmansbo – där hennes svärfar Karl August Karlström och hans barn för övrigt en gång bott. Hos Gunnar bodde också som hushållerska hans syster Aina. Karlström följde inte med sin hustru till Björkbacken utan flyttade till ålderdomshemmet, där han dog efter blott ett par månader.


.

Vykort i artikelförfattarens samling.

Det finns också ett nyare vykort med motiv från Oxbron. Det faktum att lok 12, som ses på bilden, fått tryckluftsbroms berättar att bilden kan vara tagen tidigast 1953, året efter att järnvägen förstatligades och persontrafiken lades ned. Bortsett från en ny ytterdörr är stugan sig förunderligt lik och den stora förändringen består egentligen i att den gamla staktrallan bytts mot en hjuling – cykeldressin – och att Karlström, som vi måste förmoda är den mansperson som ses på bilden, blivit äldre. Ännu idag är stugan, som tillsammans med den jordfastighet som den står på 1984 såldes till Skinnskattebergs kommun, förundransvärt oförändrad och hela miljön med det större uthuset (bland annat med vedbod och hemlighus) och tvättstugan oerhört välbevarad. Det är bara tågen som saknas – och Karlströms.

Anders Nordebring

Källor
Ahlberg, Nils: Köping‒Uttersbergs Järnvägs aktiebolag 1866‒1941. Köping 1941.
Bark (signatur): Tåg ut! sa fru Karlström. I: Uttersbergar’n nr 3/1977.
Heds kyrkoarkiv, Riksarkivet, Landsarkivet i Uppsala.
historicalstatistics.org/jamforelsepris.htm.
Inskrivningsmyndighetens i Köpings domsaga arkiv, Riksarkivet, Landsarkivet i Härnösand.
Johnny Strömberg, Skinnskatteberg.
karmansbo.se.
Köping–Uttersberg–Riddarhyttans järnvägs arkiv, Riksarkivet i Arninge.

Var kan man läsa om banvakter?

Mitt barndomshem, banvaktarstugan i Älvsjö

En banvakts olyckliga öde

Den skenande hästen vid Medskog

En banvakts dotter i Maryhill berättar

En banvakts dotter i Södervidinge berättar

Hågkomster och glimtar ur ett skiftesrikt liv

Ingen försäkringsersättning för överkörd banvakt

Minnen från Bråten

Från gammalt till lite nyare ...

En banvakt allt-i-allo

Järnvägen mellan Ljunga Verk och Johannisberg

Banvaktsstugor Örtofta - Lund

Ännu en banvakt fallen på sin post

Banvaktsstugor i Osby

Tjugofyra år vid Storängsbergets fot

Olyckshändelser och tillbud, eldsvådor

Vaktstugan Gopen

Öfverfallen banvakt

Förbytta hustrur

Stolpen i Risa - en smalspårig järnvägshistoria

Sjunnerup 305 – minnen från 50-talet

Telefon i hvarje banvaktstuga

"De gamla rallaretagen flög i mej"

Också ett trafikhinder - en historia med knorr

Många klagomål

Hus- och brandsyn vid HNJ på 1910-talet

Banvaktstugan vid Brosjön – vad hände sedan?

Kärvt i kylan eller Banvakterna i Norrland och kölden

Transport av banvakt med familj och bohag

En påpasslig baningenjör.

Vad två banvaktsbilder kan berätta

SJ:s fågelholkar

När banvaktshemmet var som bäst

Fagernäs banvaktstuga - Klintsjö hållplats

En banvakts dagbok

Livet i Solsta banvaktsstuga

En banvakts minnen från Malmö-Genarps järnväg

Från banvakt till 1:e banmästare

För hundra år sedan

Den sista banvakten i Linneberg

Emma Lundkvist - äldst i Solsta

Karlströms i Oxbron – en banvaktsfamilj och en banvaktstuga