Den sista banvakten i Linneberg

År 1947 lämnade mina föräldrar, Gösta och Elsa Ekelund, Sellelid där min far var den sista ban-vakten och nu skulle bli banvakt i Linneberg. Vår familj bestod av ytterligare två personer, jag Börje Ekelund, född 1946 och min storebror Kjell, född 1944. I Linneberg utökades familjen med Heine, född 1949 och Elsy, född 1951.

Hur såg då banvaktens arbete ut? Vad för slags arbetsuppgifter hade banvakten Gösta i Linne-berg? Bansträckningen som Gösta och hans fyra-fem banarbetare ansvarade för var den 12-13 km långa sträckan från Sellelid till Åseda. Arbetsuppgifterna var mycket varierande varav de viktigaste var att hålla järnvägsspåret i gott skick, vilket krävde åtskilliga arbetsinsatser. Slipersarna måste vara i gott skick. De dåliga byttes ut och spikades sedan med s.k. årtalsspik, det vill säga att man kunde se vilket år de var bytta och följaktligen hur länge de hållit. Man högg rent utmed järnvägs-vallen från sly och man klippte gräset. Vallen skulle se ut som en nyklippt gräsmatta! Staketet måste hållas i ordning för bönderna hade sina djur betandes intill och det var SJ som hade ansvaret för att inga djur kom upp på spåren. Banvakten med medhjälpare ansvarade också för att alla grindar var stängda.

Vid fara var man tvungen att varna lokföraren, det kunde gälla ”solkurvor”, nedfallna träd m.m. och då varnade man med s.k. knalldosor som lades på spåret några hundra meter före faran.

För att kontrollera spåret färdades man med trampdressin, men när banmästaren från Växjö kom på inspektion fick han åka motordressin.

På vintrarna skottade man snö vid växlarna och på stationen i Flybo. Där kunde man även köpa biljetter m.m. Försäljningen skötte Anna Mattsson om och hon hade även hand om posten. Var det mycket snö fick man använda sig av spårrensare och i den åkte en man som fick höja spår-rensaren vid vägövergångar.

Hur var det då att bo i banvaktsstugan? Familjen bestod av två vuxna och fyra barn och i huset fanns det två rum och kök, varav ett av rummen var ”finrum” som det var på den tiden, alltså bodde familjen i praktiken i ett rum och kök. Elsa var hemmafru, innan hon gifte sig med Gösta hade hon arbetat i köket på I 11. I köket i Linneberg fanns det en kallvattenskran och så hade man förstås utedass.

Vi hade höns, kaniner och en gris, men den slaktades till jul. Kaninerna hade vi i flyttbara burar och kaninerna klippte gräsmattan perfekt. På vintern fick de ta grisens plats inne där den hade blivit ”julgris”. Kaninerna hade vi ofta till söndagsmiddag, de smakade som hare.

Ett potatis- och grönsaksland hade vi också. Sedan tog vi av vad skogen gav, hallon, blåbär, lingon och svamp. Mjölken hämtade vi tvärs över vägen hos Harry och Rut Dacke och när de väl upphörde med korna hämtade vi hos Ellen och Emil Nilsson i Broholm.

En gång om året kom banmästaren och besiktigade banvaktsstugan för att se att den hölls i gott skick och att ingenting hade förstörts.

Hyran drogs på Göstas lön men när Elsa fick en frysbox 1960 och man var tvungen att sätta in ett jordat uttag höjdes hyran med tre kronor i månaden. Göstas lön var inte hög, men alla SJ-anställ-da med familjer kunde åka tåg vart de ville i hela Sverige. En förmån man förstås uppskattade och utnyttjade.

Vad fanns det då för service på landet förr? Var den sämre eller bättre? Varje vecka kom KLS-bilen (Kalmar läns slakter) och fiskbilen. Ganska regelbundet kom en fruktbil. Det kom även en man från Åseda cyklande med diverse klädprover. Var t.ex. barnen sjuka gjorde doktorn hembesök.

Ibland cyklade Elsa de 6 km in till ”Sten på backen” i Åseda och handlade eller så cyklade hon till Flybo två km bort för att handla hos Karl Baier som drev en Konsumbutik.

Här har jag försökt att berätta litet om hur den sista banvakten och hans familj arbetade och levde i Linneberg mellan 1947 och 1968.
Börje Ekelund