Ingegärd Bengtsson har bidragit med några anteckningar som hennes far gjorde omkring 1990. Han gick bort 2013 och var då 102 år gammal. Ta också gärna del av artikeln ovan med rubriken "Vad två banvaktsbilder kan berätta". Den har en del gemensamt med den här berättelsen.
Tage Bengtsson minns
Något som jag inte minns, men som är rätt ändå, är att jag föddes i en banvaktsstuga i Göinge härad 5 mars 1911. Stugan ligger norr om Osby och heter Gunnänga norra. Jag var nr 6 i en syskonskara där vi så småningom blev 7 st. Jag föddes en söndag (antagligen för det var den enda dag mor hade tid). Den dagen var far nämligen fri från arbetet och kunde passa de andra fem ungarna som var mellan 8 och 3 år. Mina föräldrar var banvakten August Bengtsson och hans hustru Lydia.
Då barnmorskan såg att det var en liten grabb sade hon att ”här kom en liten banmästare” och ungefär på dagen 35 år senare blev hennes spådom sann. Så man kan ju säga att min bana var utstakad från födelsen.
På denna ort blev jag dock inte gammal, för redan efter ett halvår flyttade de söderut och med tanke på min ålder hade jag inget annat att göra än följa med. Vi flyttade då till en banvaktsstuga ca 6 km söder om Eslöv (Sveaborg). Stugan bestod av rum och kök. Några bekvämligheter såsom el, vatten eller avlopp fanns inte. Vattnet fick bäras in och slasken bäras ut. Någon väg fanns ej utan alla transporter skedde på banan. Närmaste grannar var två stora gårdar och en annan banvaktsstuga, samtliga på ca 2 km avstånd. Några stora almar fanns vid stugan samt några fruktträd. De enda träd vi i övrigt såg var några pilar vid en märgelgrav, i övrigt enbart odlade fält.
.
Banvakten August Bengtsson med hustru Lydia och barnen: fr.v. Kalle, Tage, Lilly, Ture, Emil, Erik och Elsa
Då rummet helst skulle stå orört för främmande (mina föräldrar hade stor släkt som umgicks mycket) fick vi oftast vistas i köket. För att något minska på trängseln, inredde far ett rum i en lada på andra sidan spåret, där två pojkar alltid fick tillbringa nätterna. Som närmsta grannar hade vi hönsen, men som väl var byggde han en vägg emellan. Allt eftersom mina äldre bröder flyttade hemifrån, blev det så småningom min tur och då minns jag att vi hade en katt som alltid passade på att smita med in då jag skulle gå och lägga mig.
.
August Bengtsson med hustrun Lydia tar en tur på dressinen, eller mera troligt, poserar för fotografen. Det ser ut som Lydia undrar vad hon ska där att göra.
Till skolan var det ca 3 km och dit fick vi gå på järnvägen halva sträckan. Vi gick 2 år i småskolan, 2 år i mellanskolan och 3 år i storskolan, som det då kallades. De enda lekkamrater vi hade var syskonen och då vi var fem pojkar blev det givetvis ofta lite bråk och slagsmål, men alla överlevde.
.
Banvaktsfamiljen Bengtsson utanför stugan 324 Sveaborg. Från vänster: Elsa, Emil, August, Tage, Kalle, Emil, Lydia, Lilly och Ture
Då första världskriget pågick under mina barndomsår, minns jag att det många gånger var ganska knapert men någon nöd led vi aldrig. För att dryga ut kosten fick vi, då skörden var bärgad, plocka ax på fälten på en gård som heter Toftaholm. På denna gård brukade också mina äldre syskon gallra betor på våren och på hösten ta upp betor. Jag fick då som lillpojke springa med mat till dem. Så småningom började jag också arbeta där och som femtonåring fick jag full lön som lantarbetare. Lönen var då 44 öre i timmen med 10 timmars arbetstid. Kvinnorna, eller statarkäringarna som de kallades, fick 28 öre i timmen, men i gengäld fick de börja halv fyra och mjölka, så deras arbetstid blev ganska lång.
.
Syskonen Bengtsson utanför banvaktsstugan Sveaborg. Från vänster Kalle, Tage, Erik, Elsa, Ture, Lilly och Emil.
Som 18-åring 1929 fick jag börja som banarbetare i Lund och det var ju bättre än en lotterivinst, för i slutet på 20-talet och början på 30-talet var förmånen av att ha ett arbete inte allom givet. Lönen där var 91 öre i timmen, så det var en avsevärd förbättring. 1932 fick jag börja köra motortralla. Som första uppdrag fick jag köra vid elektrifieringen av stambanan. Denna påbörjades genom att ett lag tyskar skarvade en 500-trådig telekabel och mitt jobb var att transportera den. De kunde ingen svenska och jag kunde inte tyska, men det gick bra med gester. Arbetstiden pågick ofta mellan kl 6 på morgonen till kl 9 på kvällen. Efter diverse studier hemma och i Stockholm blev jag så småningom banmästare o s v.