Banvakter och banvaktsbarn som gjort civil karriär

Åtskilliga banvakter avancerade inte enbart i tjänsten utan gjorde även civil karriär inom fackföreningsrörelsen eller det politiska livet. Här erinras om några (fler kommer så småningom).

------------------------------------------------------------------------------------------------

                              Carl Jansson i Edsbäcken, Filipstad, riksdagsman 1899 - 1932.
.


.

Notis ur Dagens Nyheter 1938-06-28

"Carl Petter Jansson föddes 1858-06-29 i Färnebo, Värmland. Han var son till rättaren sedermera hemmansägaren Jan Petersson (1815-1899) och hans hustru Britta Maja Ersdotter Pil (1825-1885) i Skavnäset invid Persbergs gruvfält.
Han gifte sig 1881 med bergsmansdottern Maria Nilsdotter, f. 1861-03-02, död 1936-12-01. Makarna fick sju barn.
Han avled 1942-02-03 i Filipstad.

Banvakt 1880, hemmansägare sedan 1887, banmästare sedan 1908, ledamot av Riksdagens andra kammare 1900-1914 och 1918-1932, i lagutskottet 1906-1914, konstitutionsutskottet 1918-1924 och 1929-1932, första lagutskottet 1925-1928 ledamot av liberala samlingspartiets förtroenderåd sedan 1910, ledamot av järnvägslöneregleringskommissionen 1906-1907. Som riksdagsledamot engagerade han sig bland annat i jordbruks- och skogsfrågor. Han var dessutom kommunalman och nykterhetsman."

Ur Svenska Dagbladet onsdag 1942-02-04

"Förre riksdagsmannen Carl Jansson i Edsbäcken avled på tisdagen i sitt hem i Filiptad, 83 år gammal.

(Därefter följer några minnesord som överensstämmer med de som skrevs till hans 80-årsdag.)

Sonen Theodor Edsbäcker (1883-1963) blev järnvägare och socialdemokratisk riksdagsman.

------------------------------------------------------------------------------------------------

Karl Larsson (1868-05-08--1952-05-16) föddes i banvaktsstugan 172 Sjöarp i Bodafors (F) där hans far var banvakt.
Han blev Frälsningsarméns ledare i Finland, Ryssland, Tjeckoslovakien, Sydamerika, Norge och slutligen Sverige (1935 - 1945) och farfar till Frälsningsarméns världsledare John Larsson (pensionerad 2006).

Mer finns att läsa om Karl Larsson i Kommendörsgraven Klicka här

------------------------------------------------------------------------------------------------

Anders Råstock, född Anders Andersson, 8 juni 1874 i Ljusnarsberg (T), död 3 juli 1940, var en svensk socialdemokratisk politiker.

Anders Råstock var ursprungligen banvakt till yrket, arbetade vid järnvägar och verkstäder 1892-1896 och blev 1897 ordinarie banvakt. 1907-1908 studerade han vid Brunnsviks folkhögskola. 1903 inträdde han vid svenska järnvägsmannaförbundet och blev 1908 ledamot av Järnvägarnas skiljedomstol och 1909 ledamot av Svenska järnvägsmannaförbundets representantskap. Han var vice ordförande i styrelsen för Enskilda järnvägarnas pensionskassa 1921. 1919 blev han ordförande i sin hemkommun Ljusnarsbergs kommunalfullmäktige. Han var 1921 vice ordförande i kommunalnämnden och 1920 ledamot av styrelsen för Landskommunernas förbund.

1910 blev Råstock socialdemokratisk landstingsman i Örebro län och 1918 landstingets ordförande. Han tillhörde andra kammaren från 1912 och var statsutskottets vice ordförande 1921-1935 och 1935 dess ordinarie. Han deltog i ett stort antal utredningar, bland annat i processkommissionen 1919. Han blev riksgäldsfullmäktig 1925, och fångvårdsfullmäktig 1922.

------------------------------------------------------------------------------------------------

Gustav Rosén

Ernst Johan Gustav Rosén, född 2 april 1876 i Vallsjö socken i Jönköpings län, död 10 december 1942 i Umeå, var en svensk ämbetsman, politiker (frisinnad) och publicist (tidningsman). Han var Västerbottens läns landshövding åren 1931–1942. Han efterträdde 1926 Per-Albin Hansson som försvarsminister.

Biografi

Rosén var andra barnet av elva till överbanmästaren Per Gustaf Andersson i Sävsjö och Christina Ottilia Engdahl. Föräldrarna var djupt religiösa och nykterister. Vid tretton års ålder började Rosén arbeta som skrivbiträde på en spritfabrik. Genom en anställning vid järnvägen skaffade han sig vidareutbildning och tog dessutom en underofficersexamen. Han gifte sig 1902 med Tyra Edit Olivia Lindforss från Sävar och flyttade till Västerbotten.

Rosén blev riksberömd som redaktör, ansvarig utgivare för, och så småningom ägare av, Västerbottens-Kuriren 1902–26, då han i anslutning till det så kallade Umeåbråket dömdes till fängelse för ärekränkning med sina litterära angrepp på konservativa makthavare. Vid frigivningen 1916 blev han hyllad som hjälte bland radikaler, och till detta bidrog säkerligen att han lät anordna Barnens dag i Umeå 1905. Han verkade också mycket aktivt för folkrörelsen och förbättrade levnadsvillkor.

På Roséns initiativ planterades björkar vid samtliga allmänna vägar. Trädgårdsodling var ett stort intresse, och han lät personligen hämta träd och andra växter för att grunda trädgårdar i Umeå. Därtill bildade han trädgårdsföreningar runt om i trakten, vilka enligt hans son Stellan samlade 8000 medlemmar länet runt. Han var vidare en tidig förespråkare för att inrätta flygförbindelser till Umeå och att låta bygga en kustbana för järnvägen, som blivit verklighet först med Botniabanan. Ståndpunkten var förankrad i hans demokratisyn, att samtliga invånare i landet skulle kunna färdas fritt och leva där de ville. De berömda enkronasvägarna i Norrland samt "Roséns snörliv", små broar vid enkronasvägarna, var hans förslag som blev verklighet under beredskapstiden. Enkronasvägarna blev ett sätt att förena två behov: arbetslösa fick betalt av arbetslöshetsmedel för att bygga vägar till byar och gårdar.[1] Troligen var han också den som föreslog att Hovrätten för Övre Norrland skulle ha sitt säte i Umeå.[2]

År 1902 var han en av dem som drev igenom bildandet av Frisinnade landsföreningen, partiorganisation för Liberala samlingspartiet, som 1934 ombildades till Folkpartiet genom sammanslagning med Sveriges liberala parti. Hans politiska program, som VK tjänade som medium för, kallas ”norrlandsfrisinnet” och har studerats av bland andra Per Frånberg. Det kännetecknas av populism och en blandning av radikalism och konservatism, med en tydlig förankring i väckelserörelsen, nykterhetsrörelsen och folkbildningsrörelsen, och ett avståndstagande från laissez-faire-kapitalism. Detta norrlandsfrisinne, som var ett barn av Rosén, kom att bli en fraktion inom Folkpartiet som stod i motsättning till partiets huvudfåra. Det faktum att det dröjde länge innan socialdemokratin fick något större genomslag i Norrland, anses bero på att Rosén verkade för de eftersatta i samhället; det var inte förrän Rosén lämnade politiken som socialdemokraterna blev mer dominerande.[3] I mycket kunde han enas med socialdemokraterna, men till rena stödåtgärder, vare sig det var fråga om protektionism eller kontantstöd utan motprestation, var han avvisande.

Under tiden som chefredaktör blev han utnämnd till riksdagsledamot (första kammaren) (1912–21 för Västerbottens läns valkrets, 1922–32 för Västerbottens läns och Norrbottens läns valkrets[4]), där han satt i Försvarsutskottet, men gjorde sig mest bemärkt genom att han var statsrevisor och ordförande för statsrevisionen. I egenskap av detta avslöjade han slöseri inom statsförvaltningen och införde strängare granskningar. Under kriget verkade han för ökat anslag till armén, men efter kriget förespråkade han tillsammans med Anton Wikström avskaffandet av den allmänna värnplikten. 1920–1925 var han ordförande i Västerbottens läns landsting, och 1923–1926 i Umeå stadsfullmäktige.

Åren 1926–1928 var Rosén försvarsminister i Carl Gustaf Ekmans ministär, och ansvarade för verkställandet av 1925 års försvarsbeslut, som innebar att anslaget till försvaret minskade enormt vilket ledde till uppsägningar. Detta skedde i syfte att verka för nedrustningen i den pacifiska anda som rådde efter första världskriget, och var ett led i ett nytt förhållningssätt till mellanstatliga konflikter i och med att Nationernas Förbund bildats.[5] Han blev emellertid kritiserad eftersom nedskärningarna inte fick avsedd ekonomisk verkan, men han lyckades förbättra arbetssituationen för meniga och lägre befälhavare.

När regeringen avgick fortsatte Rosén med riksdagspolitiken som ledamot av statsutskottet, och var samtidigt under några år verksam vid VK, där hans son Stellan blivit chefredaktör. Han anlitades som ledamot av 1930 års försvarskommission, men vid regeringsskiftet samma år erbjöds han ingen post i regeringen. Vid denna tid anslöt han sig till den genom Ernst Wigforss anförda socialdemokratiska uppfattningen om hur lågkonjunkturen borde stävjas, och gick emot partiet även i försvarsfrågan. Från 1931 till sin död var han landshövding i Västerbottens län.

På Folkrörelsearkivet i Västerbotten finns Gustav Roséns personarkiv, med bland annat närmare 5800 bilder från tiden 1869–1980, tagna av främst Gustav Rosén själv.[6]

Recension i Svenska Dagbladet 1943-12-04 av Gustav Roséns minnen "I koja och residens".

------------------------------------------------------------------------------------------------

Edvin Gustafsson, "Gustafsson i Bogla"

Frans Edvin Gustafsson, i riksdagen kallad "Gustafsson i Bogla", född 5 juli 1888 i Öggestorps församling, Jönköpings län, död 6 januari 1966, var en svensk banvakt och socialdemokratisk politiker.

Gustafsson efterträdde sin far som banvakt i Öggestorp på Nässjöbanan. Han blev 1920 ledamot i kommunfullmäktige och var snart ledamot i de flesta av hembygdens kommunala institutioner.

1934 blev han landstingsman, och 1937 blev han ledamot av riksdagens andra kammare för Jönköpings läns valkrets, där han blev känd under namnet "Gustafsson i Bogla". Han var bland annat verksam inom konstitutionsutskottet och var ordförande i de kristna socialdemokraternas verkställande utskott. Han kvarstod i riksdagen till 1960 då han själv undanbad sig återval. (Ur Wikipedia)

Var kan man läsa om banvakter?

Mitt barndomshem, banvaktarstugan i Älvsjö

En banvakts olyckliga öde

Den skenande hästen vid Medskog

En banvakts dotter i Maryhill berättar

En banvakts dotter i Södervidinge berättar

Hågkomster och glimtar ur ett skiftesrikt liv

Ingen försäkringsersättning för överkörd banvakt

Minnen från Bråten

Från gammalt till lite nyare ...

En banvakt allt-i-allo

Järnvägen mellan Ljunga Verk och Johannisberg

Banvaktsstugor Örtofta - Lund

Banvaktsstugor i Osby

Tjugofyra år vid Storängsbergets fot

Olyckshändelser och tillbud, eldsvådor

Vaktstugan Gopen

Öfverfallen banvakt

Förbytta hustrur

Stolpen i Risa - en smalspårig järnvägshistoria

Sjunnerup 305 – minnen från 50-talet

Telefon i hvarje banvaktstuga

"De gamla rallaretagen flög i mej"

Också ett trafikhinder - en historia med knorr

Många klagomål

Hus- och brandsyn vid HNJ på 1910-talet

Banvaktstugan vid Brosjön – vad hände sedan?

Kärvt i kylan eller Banvakterna i Norrland och kölden

Transport av banvakt med familj och bohag

En påpasslig baningenjör.

Vad två banvaktsbilder kan berätta

SJ:s fågelholkar

När banvaktshemmet var som bäst

Fagernäs banvaktstuga - Klintsjö hållplats

En banvakts dagbok

Livet i Solsta banvaktsstuga

En banvakts minnen från Malmö-Genarps järnväg

Från banvakt till 1:e banmästare

För hundra år sedan

Den sista banvakten i Linneberg

Emma Lundkvist - äldst i Solsta

Karlströms i Oxbron – en banvaktsfamilj och en banvaktstuga

Gammal banadel (om fyra generationer järnvägare)

Fick böta 240 kr för omlagd växel

Banvakten försvinner

Banvakter och banvaktsbarn som gjort civil karriär

Åtta "pulsslag" om dagen för stationen i Jämnvallen

Banmästare Bengtsson berättar

Förste banmästare Ernst Nyström

Min barndom i Nubbtorp

En banvakt berättar

Hushållsbekymmer på landet

Dressiner i kollision (En kort betraktelse om likställighet mellan banbefäl och underlydande)