I tidningen Arbetet infördes den 15 januari 1953 följande artikel, skriven av Göran Thomasson, journalist och känd eldsjäl inom Museiföreningen Östra Skånes Järnvägar. Den handlar om banvakten Anton Rosengren som tjänstgjorde vid Skåne-Smålands järnväg från 1894 till 1927, hela tiden bosatt i banvaktsstugan Ljungaskog strax söder om Örkelljunga.
Anton Rosengren (1867-1955) omnämns i boken Järnvägsminnen från Örkelljunga. Han beskrivs där som öppen och tillgänglig i sitt umgänge med andra men lite rubust i sin framtoning. Hustrun Amalia sägs ha varit hans motsats i det mesta, värdig som en prostinna, lågmäld och aktsam med orden.
Bild från Örkelljunga bibliotek
--------------------------------------------------------------------
Här följer Anton Rosengrens berättelse återgiven av Göran Thomasson:
En banvakt berättar
Efter fullgjord värnplikt fick jag anställning hos greve Posse i Ängelholm. Under denna tid byggdes Skåne-Smålands järnväg. Jag tog arbete som rallare vid järnvägsbygget och var med om att justera spårbyggnaden på banan.
År 1893 på hösten förklarades samtliga befattningar som tjänstemän vid Smålandsbanan lediga för ansökan. Jag sökte då som banvakt till Ljungaskog med anledning av att jag var från denna trakt. Från greve Posse fick jag goda rekommendationer. Under vintern 1893 fick vi, som var antagna som ordinarie tjänstemän, order att någon dag på nyåret 1894 inställa oss på Åstorps järnvägsstation. Vi skulle då ha vårt bohag sänt till eller inlämnat på järnvägsmagasinet därstädes.
Här fick vi lasta våra flyttsaker på järnvägsvagnar till ett extratåg. Med detta tåg skulle vi själva medfölja för att bliva placerade på den plats som skulle bli vårt hem. Hur många som kom till Åstorp denna dag minns jag inte nu, men nog var det alla tiders "flyttelass" som denna dag fraktades utmed Skåne-Smålands järnväg. Tåget stannade vid varje station och banvaktsstuga för att ta med befattningshavarnas bohag, honom själv och familj.
Fler kvinnor var med på tåget. Dessa var kanske med enbart för att se den plats där de framdeles skulle bo. Det var inte mycket bohag de nyblivna tjänstemännen var ägare till, det inskränkte sig till några stolar, ett bord, en säng samt en trälåda, troligen innehållande några köksredskap och en kista med sängkläder. Någon var ägare till en väska eller randig smålandskappsäck.
För egen del var det inte mycket jag ägde. Jag är barnfödd inom Örkelljunga socken, där min moder då fortfarande fanns. Jag hade några ägodelar hemma hos henne. Alltsammans körde en lantbrukare ned till min vaktstuga. Då tåget kommit till Markaryd skulle det återvända till Åstorp. Därför följde nästan samtliga med till Markaryd för att vara behjälpliga med lastningen. Härigenom fick tåget stanna vid varje plats även på återvägen.
Efter någon dag kom ett nytt extratåg. Med detta följde en högre järnvägstjänsteman, som lämnade oss upplysningar om tjänsten. Samtidigt fick vi tjänstgöringsreglemente, signalflaggor, signallykta och knalldosor, tågtidtabell m.m. Vidare fick vi en stor metallplatta att anbringa i mössan. I denna platta var vederbörandes tjänstenummer instansat. I mitt fall blev det nr 6. Så fick var och en uppvisa att han var innehavare av ett fickur av sådan beskaffenhet att det åtminstone gick för ögonblicket.
Så gick det till att bli banvakt år 1894, med en månadslön av trettio kronor. Då befattningshavaren gifte sig fick han en löneförhöjning med fem kronor i månaden.
Enligt tågtidtabellen skulle det första tåget komma den 15 januari. Till att börja med kom det endast två tåg om dagen, ett i varje riktning. Varje dag skulle baninspektion ske innan första tåg kom. Sedan skulle man vara hemma vid stugan och som det då kallades "posta". Detta var att intaga givaktställning med hoprullad flagg längs den högra armen samt göra honnör med vänster arm.
Under den första tiden fanns ingen, som var ägare till det som då kallades "handtralla", utan det var att gå dessa fyra kilometer fram och tillbaka. Försök att gå längs järnvägsspåret, iklädd trätofflor åtta kilometer en natt då snön är våt, och så djup att den räcker upp på smalbenen!
Lagstadgad arbetstid var påd en tiden ett okänt begrepp. Tågförseningar hörde till ordningen, särskilt vid snörika vintrar var de många och långa. Jag vet nätter som jag inte blev fri från grindarna förrän vid två eller tretiden på natten. Därefter var det omedelbart tid att påbörja baninspektionen.
Under senare år har det blivit många förändringar till det bättre. Några större olyckor har inte skett på mitt bevakningsområde, men väl tillbud till en sådan. Jag tror det var 1896,
en väldig vattenflod kom nedstörtande från höjderna. Strax intill min bostad finnes en mindre bäck, här kunde inte vattnet gå den vanliga vägen utan bröt hål på järnvägsbanken. Räls och slipers hängde fritt i luften, över ett gapande djup på 1-2 meter. Denna morgon blev det fart på trätofflorna. Jag skulle försöka hinna till Örkelljunga innan tåget lämnade stationen. Detta lyckades också. Den dagen blev all trafik inställd.
Vid ett tillfälle var jag nära att bli överkörd. Ett tågsätt hade stannat i en stor snödriva. Då tåget passerat skulle jag stiga upp på spåret för att med mitt manskap fortsätta snöskottningen. En av männen fick se flera vagnar komma rullande, varför han högg tag i min rock och ryckte mig undan en säker död.
Någon gång i början av 1900-talet skedde en urspåring vid Tranarps bro. Det var sista tåg för dagen, som då körde genom den överbyggda bron vid sidan om skenorna. Att få upp tåget var inte lätt med dåtida redskap. Det blev till att arbeta i rykande snöstorm och i 20-30 graders kyla.
Pension fick jag vid 60 års ålder. Det var med pensionen som med månadslönen, den var mycket liten från början. Sedan staten övertagit enskilda järnvägars pensionskassor blev det mycket bättre för oss gamla järnvägare. Att få njuta av en så lång pensionstid i ro och fred är enbart skönt, men vad som är ännu bättre är att hälsan varit god alla dessa 26 år. Troligtvis är jag den siste befattningshavaren av alla, som en januaridag år 1894 åkte extratåg från Åstorp utmed Smålandsbanan för att bli placerad på plats och gå ovissa öden till mötes.
Göran Thomasson