Att använda något transportmedel i stället för att gå till fots vid banvakternas inspektioner av banan var ursprungligen ingen självklarhet. Tvärtom förbjöds användande av trallor, trehjulingar eller vad de nu kallades, då det antogs göra det svårare att observera fel och brister vid avsynande av banan. Om arbetsledningen kom på en banvakt med att använda t.ex. en tralla som han på egen bekostnad anskaffat, kunde han bli bestraffad. Så småningom insåg ledningen att dessa lätta fordon var till stor nytta och tillät att de användes, men vakten fick anskaffa dem på egen bekostnad. Särskilt betydde tillkomsten av de lätthanterliga och snabba cykeldressinerna att frågan blev mer aktuell. Sådana dressiner var ganska dyra att anskaffa till skillnad mot tidigare modeller av trallor som kunde snickras ihop av vem som helst och enbart hjulsatserna behövde inköpas. Med tiden blev det alltmer uppenbart att dressiner var redskap i arbetet som andra och att det var arbetsgivarens sak att ansvara för dem. Här nedan återges ett par tidningsnotiser om ansvaret och kostnaderna för anskaffning och underhåll av dressiner från omkring 1920.
-----------------------------------------------------
Banvakterna få ingen förhöjd ersättning för underhåll av fordon.
I skrivelse till järnvägsstyrelsen har Svenska järnvägsmannaförbundet hemställt dels att till banvakt nu utgående ersättning av tre kronor i månaden för skyldigheten att anskaffa och underhålla mindre fordon med utväxling måtte höjas till sex kronor och dels att banvakt eller annan befattningshavare vid banavdelningen, som är skyldig att hålla eget sådant fordon, vid inköp av detsamma måtte beviljas fraktfrihet för fordonet ifråga från fabriken till bestämmelseorten.
Styrelsen säger sig väl veta att anskaffnings- och underhållskostnaderna för dressiner stigit under de senaste åren. Detta anses dock icke för närvarande påkalla en höjning av den så sent som år 1918 från kr. 2;50 per månad till kronor 3 per månad förhöjda ersättningen till banvakterna. Det övervägande flertalet banvakter hava nämligen redan före de inträdande prisförhöjningarna förskaffat sig fordon med utväxling, varför behov av nyanskaffning över lag nu icke föreligger. Vidare anses banvakternas fordon mycket väl kunna vara ur tjänstesynpunkt av enklare och därmed också billigare typ än de fordon, av vilka en del andra befattningshavare, såsom banmästare m. fl. äro i behov.
Däremot har järnvägsstyrelsen medgivit, att personal, som är ålagd att anskaffa och underhålla mindre fordon med utväxling, må äga rätt att transportera eget sådant å tjänstebiljett.
Ur Västerbottenskuriren 1920-03-13
--------------------------------------------------
Följande är en insändare i Svenska Järnvägsmannaförbundets tidskrift Signalen 1921
S.J. banvakters dressinfråga.
Ända till år 1916 bestod transportmedlet för banvakterna vid inspektion och transport av materialer och effekter av mera grovarbetade trehjulingar, där billighet och styrka var huvudsak och bekvämlighet fick icke förekomma; det ansågs som hinder för inspektionens effektivitet. Det uppgavs åtminstone som skäl för avslag vid framställning om bättre fordon, då sådana kommo i handeln, även om det önskades på egen bekostnad. Dessa fordon, som sparkades eller stakades fram, voro mycket ansträngande och obekväma. Numera torde väl ingen hålla på, att inspektionerna bli sämre utförda på de bättre fordonen, där man sitter mer bekvämt och har bättre överblick av spår och annat, som skall tillses. År 1916 skedde så en förändring genom att ersättning av kr. 2:50 till varje banvakt, som själv höll fordon med utväxling, beslöts.
Befälet tycktes därefter fort ha kommit till insikt om, att därigenom sparades tid och kraft, ty kort därefter bestämdes att alla de banvakter, som hade tjänstgöring, skulle hålla fordon med utväxling. Men som ersättningen ej uppvägde anskaffnings- och underhållskostnaderna, var det en försämring av den förra bestämmelsen, ty de vakter, som redan då, om än delvis med egna medel, höllo fordon, intjänte litet tid därpå, ty tidåtgång fick ju beräknas efter de sämre fordonen.
Ersättningen höjdes till 3 kr. per månad, men räcker ej till nämnda kostnader, som ställa sig i stort sett sålunda: Ett dylikt fordon av god beskaffenhet beräknas hålla i tio år, kostar minst 300 kr. 10% avskrivning gör 30 kr., beräknad ränta och underhåll kunna ej sättas lägre än till 30 kr. pr år. När fordonen inköpts spelar ej nämnvärd roll, för ha de inköpts innan priset var det högsta, så åtgår mera till underhåll nu, ty priserna därpå ha stigit ändå mer än på nyanskaffning.
Således göra banvakterna en ständig förlust och S.J. en vinst, även om ersättning utgår som rättvist minimum härovan angivits, därigenom att inspektionerna av bevakningssträckorna kunna pr dygn - 2 turer - utföras på minst en timmes kortare tid och med mindre kraftansträngning; detta kommer ju underhållsarbetet till godo. Då vid vakternas arbete förekomma långa förflyttningar och transporter av materialer, blir det ytterligare ett plus till S.J.:s fördel.
Banmästarnas fordon, som oftast är av samma fabrikat, går kanske pr månad någon längre sträcka, men vakterna frestas hårdare genom belastning och motvind, enär de måste åka sina sträckor i båda riktningarna, då banmästaren däremot i regel medföljer tåget i ena riktningen.
Sådana ställa sig faktiskt förhållandena, som det nu är ordnat. Skulle S.J. anse, att kostnaderna bli för stora, då få de ju reflektera över, om de genom självtillverkning eller genom betällning en gross kunna anskaffa fordon billigare, vars kvalité dock bör stå i relation med den tid som beräknas åtgå till inspektioner och dylikt.
Som arbetsgivare är det S.J. ovärdigt att, som nu sker i denna sak, pressa en del av de lägst ställda.
Bv.