Livet i Solsta banvaktsstuga
På hösten 1945 när jag var ungefär åtta månader gammal tillträdde min pappa Martin Hedlund tjänsten som banvakt i Solsta. Han hade vuxit upp i en mjölnarfamilj och hade dittills arbetat i kvarnar, med timmerhuggning och med banarbete sedan han som sextonåring hade börjat sitt arbetsliv som busskonduktör. Min mamma Marianne Hedlund kom närmast från Växjötrakten och hade arbetat i Orkesta som rikstelefonist.
Solsta banvaktsstuga hade nr 106, men i en tidigare nummerserie hade den tydligen haft nr 11. Den låg vid km 32 mellan Frösunda och Lindholmen där den gamla landsvägen skär järnvägen på snedden, vilket gjorde att stugans tomt på norrsidan fick ett kilformat utseende. Själva huset flyttades långt efter vår tid där något tiotal meter söderut och blev stomme i det hus som står där idag.
Tomten löpte söder om järnvägsövergången längs spåret och avgränsades där av en hagtornshäck. Denna häck klipptes regelbundet av en man som var anställd för just detta slags trädgårdsarbete vid stationer och banvaktsstugor. Om han därutöver också gjorde rena banarbetarjobb vet jag inte. Järnvägen hade också en sotare som med jämna mellanrum kom och sotade. Båda var skickliga yrkesmän.
Längst ner i söder, med gaveln mot spåret, stod tvättstugan, som också inrymde dasset. Halvvägs mellan huset och tvättstugan fanns brunnen med en handpump. Någon gång i början av 50-talet drogs vatten in i huset med en ledning, som gick via en hydrofor i källaren under husets västra gavel upp till köket. Innanför häcken fanns potatis- och grönsaksland och längst ner i hörnet, vid tvättstugan, fanns hallon- och vinbärsbuskar. Ett par små åkerlotter på andra sidan spåret som hörde till banvaktsstugan, fick brukas av bonden i en av de två gårdarna i Solsta mot att vi fick ett par potatisfåror i en av hans stora åkrar. Min mamma var mycket driftig när det gällde såväl hushåll som odling, så i princip var vi självförsörjande när det gällde grönsaker, potatis och bär. Svamp fanns dessutom i skogen och den gången ett tåg körde på en älg, fick min pappa och det övriga röjningsmanskapet dela på köttet. Ägg köpte vi hos en granne och mjölk i en av Solstagårdarna.
Själva stugan stod i en sluttning med gaveln mot spåret. Den var, om jag har förstått det rätt, byggd efter i princip samma plan som banvaktsstugan i Ensta, liksom stugan i Rö och stugorna i Lövhamra och Åldersbäcken. Den innehöll ett rum och kök samt en farstu med garderob och svalförråd. Till vinden gick en trappa på den östra gaveln; däruppe var det lågt i tak och vi använde den inte mycket. Huset täcktes av ett plåttak.
Värmekällorna var två: vedspisen i köket och kakelugnen i rummet. När man steg upp på morgonen under den kalla årstiden gällde det att först göra eld i köksspisen för att få upp värmen i huset. För att man inte skulle behöva invänta spisvärmen för att kunna koka morgonkaffet fanns det en elektrisk kokplatta. Också under årets varmare perioder var vedspisen i gång, eftersom den behövdes för mammas ofta avancerade matlagning och bakning.
Ännu ett uthus fanns. Det stod ungefär där det nuvarande huset står och innehöll vedbod och vedskjul. På baksidan av vedboden fanns ett par förrådsutrymmen. Den nödvändiga veden var huvudsakligen spillbitar som hämtades hos min farfar och farmor vid Granby kvarn i Orkesta. Kvarnen var hopbyggd med ett sågverk och därifrån hämtade vi hem ett lass årligen som min pappa sedan sågade upp och högg till lämpliga bitar för spisen och kakelugnen. Från början lånade vi häst och vagn av den närmaste bonden; senare hjälpte bonden till själv genom att köra traktor och vagn.
På spårets östra sida, norr om vägövergången, hade pappa sitt dressinhus. Den södra delen var själva dressinutrymmet där dressinen stod på ett par kraftiga bräder med rätt spårvidd som slutade vinkelrätt mot spåret. Den norra delen av dressinhuset var en välförsedd verktygsbod.
Min pappa hade som banvakt nr 19. Hans sträcka omfattade, åtminstone i början, ungefär en halvmil: från ett par, tre hundra meter söder om km 31 till någon halvkilometer norr om utfartsväxlarna vid Frösunda station. Varje morgon (6 eller 6.30?) tog han sin dressin ner till Frösunda, där han fick uppgifter om eventuella extratåg eller annat som var relevant, och fortsatte sedan till gränsen för sträckan ute på gärdena norr om stationen, innan han vände hemåt. Hemifrån trampade han sedan iväg till den södra gränsen för sträckan och vände där. (Den här ordningsföljden är jag inte absolut säker på – kanske tog han ibland den södra delen av sträckan först.)
Var tredje söndag trampade han med sin dressin över sin egen sträcka och de två angränsande; de två lediga söndagarna kontrollerades hans sträcka av den ena resp. den andra av banvakterna på de två angränsande sträckorna.
Arbeten som kunde skötas av en man genomförde han själv; i flera fall var det tunga sysslor som slipersbyten, och i övrigt handlade det om löpande underhåll. Frösunda station med dess två sidospår krävde förstås sin speciella uppmärksamhet. Vägövergångar, broar, vattentrummor under banvallen, stängsel utefter banan m.m. hörde till det han ansvarade för och höll i skick. Vintrarna med tjälskador kunde vara mycket besvärliga. För större arbeten fick han hjälp av ett rörligt banarbetarlag, som flyttades i olika konstellationer till arbetsplatser där det krävdes mer än en man. Sådana större arbeten planerades av banmästaren, som då och då gjorde inspektionsturer med sin motordressin.
Som antagligen alla banvaktsbarn har jag trampat dressin en hel del och jag har varit med vid olika banarbeten. Säkerhetstänket var ett annat den gången och inte hade banmästaren något att invända mot att jag någon gång vid hans besök också var med ute i spåret.
En gång höll det på att gå mycket illa när jag var kanske fem eller sex år. Det var en vinterdag med djup snö och pappa höll på att ta bort någon av ringarna i dressinens fyra hjul – ringarna satt tätt och hjulen blev annars tunga av blötsnö när det var blidväder. Han hade dressinen på spåret och hade hoppats bli klar med arbetet innan eftermiddagståget mot Rimbo skulle passera. Jag stod mittemot dressinkuren nere i den djupa snön vid spåret. Han hann inte färdigt – plötsligt kom tåget genom 60-kilometerskurvan något hundratal meter söderut och han slet av dressinen och ner på motsatt sida av spåret vid dressinkuren. Jag fick då den dumma idén att jag skulle korsa spåret för att komma över på pappas sida. Om han då inte hade kastat sig framför loket och tryckt ner mig i snön hade jag inte kunnat skriva detta. Föraren, som hade bromsat utan att få stopp på tåget, var säker på att han hade kört över oss, men kunde lugnad fortsätta när pappa vinkade åt honom där han hängde ut genom sidofönstret och tittade bakåt.
Roslagsbanan anlitade också speciella läkare, för oss den ytterst originella doktor Magnusson som var provinsialläkare i Rimbo. Vanligen reste man till honom i Rimbo med sina krämpor, men han kunde också göra hembesök med bil, vilket hände oss ett par gånger.
I en banvaktsstuga, där tågen passerar ett fåtal meter utanför, kommer allt att kretsa kring järnvägen. Järnvägstelefonen, som i vårt fall var genomgående från Roslags Näsby till Rimbo, hängde på väggen vid dörren och påminde oupphörligt om sin existens. Alla signaler hördes i alla telefoner i stationer och banvaktsstugor – med en vev på apparatens sida ringde man koden till den man ville nå, en kombination av långa och korta signaler (tre snabba varv med veven, respektive ett varv) i enlighet med morsealfabetet. I Solsta hade vi en lång och tre korta (b i morsealfabetet) och det gällde att hänga med när det ringde så att man inte missade att svara. Man kunde också lyssna på alla samtal genom att helt enkelt lyfta luren – när det ringde riktigt mycket och man anade störningar i trafiken var det extra spännande att tjuvlyssna.
Något som förundrade mig, ju äldre jag blev, var placeringen av banvaktsstugorna. Vi hade landsvägen fyra kilometer till Lindholmen och tre kilometer till Frösunda – de tåg vi skulle åka med såg vi passera utanför gaveln. Andra banvaktsstugor låg lika illa eller sämre till, som Sparren och Igelberget.
Som banvaktsfamilj tillhörde vi framför allt järnvägen, medan vi i mycket mindre utsträckning var en del av den jordbruksbygd där vi bodde – även om min mamma hade en mycket avancerad köksträdgård. Själv betraktade jag, inte utan intresse men utan att ta del i det, jordbruket jag såg omkring mig. Slutligen var det ändå allt som hörde järnvägen till, från den frekvent ringande bantelefonen på köksväggen till tågen som gick förbi, som blev det för mig väsentliga.
Livet på landet slutade 1959, när vi flyttade till ett höghus i Roslags Näsby. Vid det laget hade min pappa vidareutbildat sig till banmästare och som sådan arbetade han först i Roslags Näsby, sedan i Värtan och slutligen i Mörby.
Tom Hedlund