En stationsinspektorshustru hade i en insändare i Svenska Dagbladet 1915-01-23 klagat över sin mans låga lön som gjorde det svårt för henne att klara hushållets utgifter trots att hon "vände på slanten" mer än en gång. Det ska nämnas att mannen tjänade 3970 kr per år och hade fri bostad och att familjen bestod av föräldrarna, tre barn och en tjänarinna.
En stationsmästarhustru bemötte insändaren 1915-01-27 och redogjorde för hur familjen med fem barn och tjänarinna måste "plågas av ohyggliga ekonomiska bekymmer" och en i förtid utsliten hustru, då mannens inkomst var endast 1680 kr år plus fri bostad.
Det gav 1915-01-29 upphov till följande insändare, där en banvaktshustru redovisar hur en lågavlönad banvakts ekonomiska situation tedde sig under tiden för första världskriget.
"Hushållsbekymmer på landet".
Herr redaktör!
Förut ha en stationsinspektors och en stationsmästares hustrur gifvit uttryck åt sina bekymmer med att få debet och kredit att gå ihop. Inkomsterna, som skola betäcka utgifterna, äro resp. 4000 och 1680 kronor. Låt oss då gå än ett par trappsteg ner på rangskalan för att undersöka en
b a n v a k t s-hustrus hushållsbekymmer.
Min man är som sagdt banvakt vid en enskild järnväg. Hans årsinkomst är nu 900 kr., begynnelselön var 800 och slutlönen blir 4 år härefter 1000 kronor. Härifrån afdrages årligen för bostaden 120 kr. samt i pensionsavgift 45 kronor. Nettoinkomsten är alltså 735 kr. eller 2 kronor om dagen. M i n a bekymmer äro att med denna inkomst skaffa mat åt min man, mig själf och s e x barn - det äldsta 12, det yngsta 3 år. Min man, som har 10 timmars ibland rätt hårdt kroppsarbete, måste ju ha en någorlunda kraftig föda. För mig och barnen får det ju ej vara så noga - måhända äro vi undernärda, men vi ha hälsan och äro matfriska alla sju. Tre af barnen gå i skolan. Det är ju förstås folkskolan, så utgifterna för böcker äro icke så synnerligen stora. Men barnen måste ju ha litet både helt och varmt på sig. Och en gång om året kommer fjärdingsman och tager upp kommunalskatten - 35 kronor. Har jag ej att betala med, så mäta de ut af månadsaflöningen. Nu säga måhända många; detta är omöjligt - det går helt enkelt icke att föda och kläda en människa på 24 öre om dagen. Härtill kan jag endast svara: Det går därför att det
m å s t e gå.
Bekymrade stins- och stationsmästarefruar vill jag gifva ett godt råd: Byt med mig ett år! Jag är förvissad om, att när året är gånget och ni få återvända till edra egna hem och de s t o r a inkomsterna, så äro edra bekymmer som bortblåsta. Då kommer ni nämligen att mer än en gång jämföra e d r a förhållanden med banvaktens och edra "bekymmer" komma att förbytas till idel förnöjsamhet.
Banvaktshustru