Birgit Bernle har kortfattat berättat om sina första år i banvaktsstugan Södervidinge (se detta objekt) som dotter till banvakten Nils Karlsson (1911-1990) och hans hustru Signe (1912-1999).
Här följer först faderns ansökan om förflyttning från Södervidinge:
"Till Distriktschefen vid III distriktet
Malmö
Undertecknad anmäler sig härmed som sökande till den enligt III Distriktschefens i Malmö skrivelse av den…. Augusti 1947 ledigförklarade banbiträdesbefattningen
bevakningssträcka 1 Malmö Fosie å 335 banmästareavdelningen.
Som skäl för denna min ansökan får jag meddela att jag har barn i skolåldern, och
till den banvaktsstuga, å linje Kävlinge-Södervidinge i vilken jag nu är placerad finns ingen väg. Varför barnen särskilt vintertid vid snöhinder bitvis, måste färdas mellan järnvägsspåren på sin färd till och från skolan
Kävlinge den 12/8 1947
Nils Karlsson
Banbiträde nr 668"
Så fortsätter hennes berättelse med flytten till Hindby (Maryhill):
Det var den 24 oktober 1947, jag Birgit var då 8 år gammal och på denna dag fyllde min bror Torsten 5 år. Denna minnesrika dag flyttade vi, vår mor Signe och far Nils Karlsson från en banvaktsstuga i Södervidinge till den stora staden Malmös ytterområde. Tänk att få uppleva denna färgsprakande stad på kvällarna med alla neonljusen, som jag tyckt varit helt fantastiskt, när vi varit i Malmö och hälsat på min faster och farbror på Lönngården. Då fick vi åka spårvagn nr 1 genom hela stan och när vi fortsatte tågfärden hemåt stod jag med näsan tryckt mot rutan för att njuta av dom sista neonljusen.
I Södervidinge hade vi inte ens en gatlykta till vårt hus, ja vi hade inte ens en bilväg fram till huset.
Banvaktsstugan Maryhill var i mörkrött tegel och mörkgrått eller nästan svart markerat vid alla fyra hörnen, gaveln låg längs med järnvägen och på båda långsidorna mellan köks- och rumsfönstret fanns en vit skylt med siffrorna 537 i svart. På allmän signal som det kallades skulle min far både morgon och middag svara ”537 Karlsson”, när alla banvakterna på linjen Malmö - Trelleborg hade svarat talade banmästaren om vilka tåg förändringar som skulle ske under dagen och eventuellt förseningar.
Inne i banvaktsstugan fanns ett kök med diskrum, i detta diskrum var det alltid så kallt minns jag och i köket låg mor och far. Där intill fanns vardagsrummet med ett fönster på vardera långväggen, om man kan kalla 2 ½ - 3 meter för långvägg. I ett av hörnen stod den dyrkade grammofonspelaren som kunde spela tio stenkakor åt gången och man kunde även sätta denna på repetition, vilket jag gjorde med mina favoritlåtar. Vår buffés innehåll skramlade när tågen dundrade förbi, särskilt vintertid då marken var frusen. Mot järnvägen fanns ett litet rum som far fick göra specialmöbler till. Där fick plats till en tvåvåningssäng, ett specialgjort litet bord, en liten fåtölj och en byrå.
Vid östsidans långvägg hade far planterat vindruvor, men dessa druvor fick inte täcka siffrorna 537. Som skydd för tåget hade vi en häck på denna östsida och den slutade i en spets och fortsatte som en triangel för att på andra sidan skydda mot vägen. Det var gamla Ystadvägen, som nu heter Västra Hindbyvägen. Vår tomt gick ner till Ystadvägen, där det fanns 25 trappsteg ner för att komma till bussen. Längs med denna stig på höger sida hade vi mark och där planterade mor och far jordgubbar för att dryga ut kassan som inte var så fet på den tiden för tjänstemän. Varje morgon vid 5-tiden steg de upp och plockade jordgubbar för att sedan sälja dessa till speceriaffärer.
Det var skönt i banvaktsstugan även om vi hade utedass längs ner på gaveln av det röda uthuset. Det var kusligt många gånger, kanske inte att gå dit på huset, men det kröp längs med ryggraden på mig, när jag skulle springa hemåt igen. Jag känner ännu i dag dessa ilningar.
Det röda uthuset bestod av brygghus, hönshus och vedbod. Varje gång mor hade stortvätt så fick vi bada i saltkaret, först min Lillebror, därefter tappades det ut en del av vattnet och sen var det min tur. Om det var mor eller far som badade efter mig minns jag inte så noga.
Min favoritplats var nog trots allt trekanten med gräsmatta och häck runt omkring, där låg jag och min väninna och solade på sommaren och hade fönstret öppet, för att vi gång på gång skulle kunna höra ”Mallorca – ljuvligt sköna Mallorcas fagra strand, att åter gå i land vid denna fagra strand o.s.v”. Vi drömde oss ut på denna solvarma strand och såg det ljuvliga Mallorca – vilka visioner vi hade. När jag 25 år efteråt kom till Mallorca var det inte alls så skönt och underbart som vi drömt om.
Det var roligt i banvaktsstugan för då, alltså förr i tiden, kom det främmande utan att vara bjudna och det var ju roligt för oss barn, men kanske inte så roligt för mor, som fick stå inne vid spisen och baka och laga mat hela dagen. Jag kan än i dag känna smaken av den nya potatisen, ättiksgurkan med persilja på och så söndagssteken och mors nybakade bullar inte att förglömma. Doften av syren och mumlet bakom häcken där flanerande söndagsfamiljer kom förbi och luktade på våra syrener från gatan och bröt en eller flera kvistar, vilket vi tillät och tyckte det var spännande att höra vad de sa. Men det var många gånger svårt för oss små att inte fnittra till och på så sätt avslöja oss, att det faktiskt fanns folk bakom häcken även om de inte syntes från vägen.
Det var stora möjligheter i denna trädgård att leka gömme eller knuff, vars plats vi alltid hade på ena gaveln vid köksingången som vette mot Västra Hindbyvägen. Där stod en av oss och räknade till hundra medan de andra 8-9 barnen gömde sig i buskar och bakom uthuset och inne i uthuset. Ja, många gånger skrämde vi nästan slag på dom som letade. Man kunde ju inte låta bli, när de smög in till en mörk vrå för att leta efter oss och vi rusade upp och skrek BUUU!.
Hönshuset var även ett favoritställe, där satt vi Maryhillsungar på säckar och lådor och berättade spökhistorier för varandra. Månen lyser på de dödas ben, de dödas ben ger återsken… Eller hunden som frågade med kuslig stämma vem har tagit mitt ben, vem har tagit mitt ben? DET ÄR DU som tagit mitt ben, säger man till sist och griper tag i en av dom som sitter runt den som berättar. Vi blev lika rädda varje gång.
Vår far hade gjort en gunga till oss och även en gunga som bestod av en bock och en lång bräda, det största bekymret för mig var att jag var så tung, men vi reglerade detta genom att flytta brädan på så sätt, att den fick jämvikt när vi satt i var sin ända, vilket gjorde att jag inte fick gunga så högt som dom andra som var lättare. När vi var riktigt modiga staplade vi tegelstenar under bocken, på så sätt kom vi ju högre upp och det blev mer spännande och rätt vad det var så rasade hela tegelstenshögen men upp igen och nya tag.
Ja, jag har många barndomsminnen från denna banvaktsstuga där jag bodde tills jag gifte mig. Ett år senare fick även mina föräldrar och min lillebror flytta till en varm och skön lägenhet eftersom huset skulle rivas för att där skulle byggas industrier. Det var omkring 1964 som stugan revs.
Något hus finns ännu inte på denna plats, men en buske i hörnet där häcken möttes finns kvar och jag går ofta promenader dit och frammanar mitt barndomshem för mitt inre. Varför fotograferade jag inte detta från alla håll och kanter?
Detta skrev jag 1984-10-29 alltså för mer än 20 år sedan och jag vet inte om busken finns kvar men jag vet att det finns en gång- och cykeltunnel som förbinder Västra Hindbyvägen med Östra Hindbyvägen och denna tunnel tycker jag ska döpas till Banvaktsgången eller Banvaktstunneln. För hur många kommer ihåg att där en gång fanns en ”Banvaktsstuga”.
Birgit Bernle, född Karlsson