Åtskilliga banvakter avancerade inte enbart i tjänsten utan gjorde även civil karriär inom fackföreningsrörelsen eller det politiska livet. Här erinras om några (fler kommer så småningom).
------------------------------------------------------------------------------
Carl Jansson i Edsbäcken, Filipstad, riksdagsman 1899 - 1932.
.
.
Notis ur Dagens Nyheter 1938-06-28
"Carl Petter Jansson föddes 1858-06-29 i Färnebo, Värmland. Han var son till rättaren sedermera hemmansägaren Jan Petersson (1815-1899) och hans hustru Britta Maja Ersdotter Pil (1825-1885) i Skavnäset invid Persbergs gruvfält.
Han gifte sig 1881 med bergsmansdottern Maria Nilsdotter, f. 1861-03-02, död 1936-12-01. Makarna fick sju barn.
Han avled 1942-02-03 i Filipstad.
Banvakt 1880, hemmansägare sedan 1887, banmästare sedan 1908, ledamot av Riksdagens andra kammare 1900-1914 och 1918-1932, i lagutskottet 1906-1914, konstitutionsutskottet 1918-1924 och 1929-1932, första lagutskottet 1925-1928 ledamot av liberala samlingspartiets förtroenderåd sedan 1910, ledamot av järnvägslöneregleringskommissionen 1906-1907. Som riksdagsledamot engagerade han sig bland annat i jordbruks- och skogsfrågor. Han var dessutom kommunalman och nykterhetsman."
Ur Svenska Dagbladet onsdag 1942-02-04
"Förre riksdagsmannen Carl Jansson i Edsbäcken avled på tisdagen i sitt hem i Filiptad, 83 år gammal.
(Därefter följer några minnesord som överensstämmer med de som skrevs till hans 80-årsdag.)
Sonen Theodor Edsbäcker (1883-1963) blev järnvägare och socialdemokratisk riksdagsman.
-----------------------------------------------------------------------------
Karl Larsson (1868-05-08--1952-05-16) föddes i banvaktsstugan 172 Sjöarp i Bodafors (F) där hans far Lars Andersson var banvakt.
Han blev Frälsningsarméns ledare i Finland, Ryssland, Tjeckoslovakien, Sydamerika, Norge och slutligen Sverige (1935 - 1945) och farfar till Frälsningsarméns världsledare John Larsson (pensionerad 2006).
Mer finns att läsa om Karl Larsson i "Kommendörsgraven".
-----------------------------------------------------------------------------
.
Anders Råstock, född Anders Andersson, 8 juni 1874 i Ljusnarsberg (T), död 3 juli 1940, var en svensk socialdemokratisk politiker.
Anders Råstock var ursprungligen banvakt till yrket, arbetade vid järnvägar och verkstäder 1892-1896 och blev 1897 ordinarie banvakt. 1907-1908 studerade han vid Brunnsviks folkhögskola. 1903 inträdde han vid svenska järnvägsmannaförbundet och blev 1908 ledamot av Järnvägarnas skiljedomstol och 1909 ledamot av Svenska järnvägsmannaförbundets representantskap. Han var vice ordförande i styrelsen för Enskilda järnvägarnas pensionskassa 1921. 1919 blev han ordförande i sin hemkommun Ljusnarsbergs kommunalfullmäktige. Han var 1921 vice ordförande i kommunalnämnden och 1920 ledamot av styrelsen för Landskommunernas förbund.
1910 blev Råstock socialdemokratisk landstingsman i Örebro län och 1918 landstingets ordförande. Han tillhörde andra kammaren från 1912 och var statsutskottets vice ordförande 1921-1935 och 1935 dess ordinarie. Han deltog i ett stort antal utredningar, bland annat i processkommissionen 1919. Han blev riksgäldsfullmäktig 1925, och fångvårdsfullmäktig 1922.
---------------------------------
Dagens Nyheter skriver efter Anders Råstocks bortgång:
Det är en av socialdemokraternas mest framträdande representanter som nu för alltid försvunnit från riksdagen och statsutskottet, där han sedan 1934 varit ordförande och som vars talesman i andra kammaren han förvärvat en grundmurad popularitet i alla politiska läger. Det låg något av ursvensk bergsmannamyndighet över Andersson i Råstock, som han hette till för ett par år sedan, och han härstammade också från en gammal bergsmanssläkt från Nås i Dalarna. Litet hetlevrad men rättrådig, finurlig men med hjärtat på rätta stället, var han alltid karl för sin hatt och var en av dem som fick kammaren att lyssna till vad han hade att "konstatera" även om det ibland kunde vara si och så med den formella vältaligheten.
Råstock föddes den 8 juni 1874 i Ljusnarsbergs socken i den del av Västmanland som hör till Örebro län.
Han började sin bana som banvakt, en tjänst som han för övrigt trots sin politiska upphöjelse troget behöll i 36 år eller tills han pensionerades. Efter en kurs vid Brunnsvik blev han 1910 landstingsman och 1918 landets förste socialdemokratiske landstingsordförande. 1912 invaldes han i andra kammaren, där han 1921 hade avancerat till vice ordförande i det förnämliga statsutskottet. Hans kunnighet och arbetskraft ha samtidigt tagits i anspråk för ett otal kommittéuppdrag och förtroendeposter. Han har varit statsrevisor, fångvårdsfullmäktig, ledamot av styrelsen för Sveriges landskommuners förbund och Järnvägsmannaförbundets styrelse och var sedan 1925 riksgäldsledamot.
----------------------------------------------------------------------------
Gustav Rosén
Ernst Johan Gustav Rosén, född 2 april 1876 i Vallsjö socken i Jönköpings län, död 10 december 1942 i Umeå, var en svensk ämbetsman, politiker (frisinnad) och publicist (tidningsman). Han var Västerbottens läns landshövding åren 1931–1942. Han efterträdde 1926 Per-Albin Hansson som försvarsminister.
Biografi
Rosén var andra barnet av elva till överbanmästaren Per Gustaf Andersson i Sävsjö och Christina Ottilia Engdahl. Föräldrarna var djupt religiösa och nykterister. Vid tretton års ålder började Rosén arbeta som skrivbiträde på en spritfabrik. Genom en anställning vid järnvägen skaffade han sig vidareutbildning och tog dessutom en underofficersexamen. Han gifte sig 1902 med Tyra Edit Olivia Lindforss från Sävar och flyttade till Västerbotten.
Rosén blev riksberömd som redaktör, ansvarig utgivare för, och så småningom ägare av, Västerbottens-Kuriren 1902–26, då han i anslutning till det så kallade Umeåbråket dömdes till fängelse för ärekränkning med sina litterära angrepp på konservativa makthavare. Vid frigivningen 1916 blev han hyllad som hjälte bland radikaler, och till detta bidrog säkerligen att han lät anordna Barnens dag i Umeå 1905. Han verkade också mycket aktivt för folkrörelsen och förbättrade levnadsvillkor.
På Roséns initiativ planterades björkar vid samtliga allmänna vägar. Trädgårdsodling var ett stort intresse, och han lät personligen hämta träd och andra växter för att grunda trädgårdar i Umeå. Därtill bildade han trädgårdsföreningar runt om i trakten, vilka enligt hans son Stellan samlade 8000 medlemmar länet runt. Han var vidare en tidig förespråkare för att inrätta flygförbindelser till Umeå och att låta bygga en kustbana för järnvägen, som blivit verklighet först med Botniabanan. Ståndpunkten var förankrad i hans demokratisyn, att samtliga invånare i landet skulle kunna färdas fritt och leva där de ville. De berömda enkronasvägarna i Norrland samt "Roséns snörliv", små broar vid enkronasvägarna, var hans förslag som blev verklighet under beredskapstiden. Enkronasvägarna blev ett sätt att förena två behov: arbetslösa fick betalt av arbetslöshetsmedel för att bygga vägar till byar och gårdar.[1] Troligen var han också den som föreslog att Hovrätten för Övre Norrland skulle ha sitt säte i Umeå.[2]
År 1902 var han en av dem som drev igenom bildandet av Frisinnade landsföreningen, partiorganisation för Liberala samlingspartiet, som 1934 ombildades till Folkpartiet genom sammanslagning med Sveriges liberala parti. Hans politiska program, som VK tjänade som medium för, kallas ”norrlandsfrisinnet” och har studerats av bland andra Per Frånberg. Det kännetecknas av populism och en blandning av radikalism och konservatism, med en tydlig förankring i väckelserörelsen, nykterhetsrörelsen och folkbildningsrörelsen, och ett avståndstagande från laissez-faire-kapitalism. Detta norrlandsfrisinne, som var ett barn av Rosén, kom att bli en fraktion inom Folkpartiet som stod i motsättning till partiets huvudfåra. Det faktum att det dröjde länge innan socialdemokratin fick något större genomslag i Norrland, anses bero på att Rosén verkade för de eftersatta i samhället; det var inte förrän Rosén lämnade politiken som socialdemokraterna blev mer dominerande.[3] I mycket kunde han enas med socialdemokraterna, men till rena stödåtgärder, vare sig det var fråga om protektionism eller kontantstöd utan motprestation, var han avvisande.
Under tiden som chefredaktör blev han utnämnd till riksdagsledamot (första kammaren) (1912–21 för Västerbottens läns valkrets, 1922–32 för Västerbottens läns och Norrbottens läns valkrets[4]), där han satt i Försvarsutskottet, men gjorde sig mest bemärkt genom att han var statsrevisor och ordförande för statsrevisionen. I egenskap av detta avslöjade han slöseri inom statsförvaltningen och införde strängare granskningar. Under kriget verkade han för ökat anslag till armén, men efter kriget förespråkade han tillsammans med Anton Wikström avskaffandet av den allmänna värnplikten. 1920–1925 var han ordförande i Västerbottens läns landsting, och 1923–1926 i Umeå stadsfullmäktige.
Åren 1926–1928 var Rosén försvarsminister i Carl Gustaf Ekmans ministär, och ansvarade för verkställandet av 1925 års försvarsbeslut, som innebar att anslaget till försvaret minskade enormt vilket ledde till uppsägningar. Detta skedde i syfte att verka för nedrustningen i den pacifiska anda som rådde efter första världskriget, och var ett led i ett nytt förhållningssätt till mellanstatliga konflikter i och med att Nationernas Förbund bildats.[5] Han blev emellertid kritiserad eftersom nedskärningarna inte fick avsedd ekonomisk verkan, men han lyckades förbättra arbetssituationen för meniga och lägre befälhavare.
När regeringen avgick fortsatte Rosén med riksdagspolitiken som ledamot av statsutskottet, och var samtidigt under några år verksam vid VK, där hans son Stellan blivit chefredaktör. Han anlitades som ledamot av 1930 års försvarskommission, men vid regeringsskiftet samma år erbjöds han ingen post i regeringen. Vid denna tid anslöt han sig till den genom Ernst Wigforss anförda socialdemokratiska uppfattningen om hur lågkonjunkturen borde stävjas, och gick emot partiet även i försvarsfrågan. Från 1931 till sin död var han landshövding i Västerbottens län.
På Folkrörelsearkivet i Västerbotten finns Gustav Roséns personarkiv, med bland annat närmare 5800 bilder från tiden 1869–1980, tagna av främst Gustav Rosén själv.[6]
Recension i Svenska Dagbladet 1943-12-04 av Gustav Roséns minnen "I koja och residens".
-----------------------------------------------------------------------------
Edvin Gustafsson
Edvin Gustafsson, "Gustafsson i Bogla"
Frans Edvin Gustafsson, i riksdagen kallad "Gustafsson i Bogla", född 5 juli 1888 i Öggestorps församling, Jönköpings län, död 6 januari 1966, var en svensk banvakt och socialdemokratisk politiker.
Gustafsson efterträdde sin far som banvakt i Öggestorp på Nässjöbanan. Han blev 1920 ledamot i kommunfullmäktige och var snart ledamot i de flesta av hembygdens kommunala institutioner.
1934 blev han landstingsman, och 1937 blev han ledamot av riksdagens andra kammare för Jönköpings läns valkrets, där han blev känd under namnet "Gustafsson i Bogla". Han var bland annat verksam inom konstitutionsutskottet och var ordförande i de kristna socialdemokraternas verkställande utskott. Han kvarstod i riksdagen till 1960 då han själv undanbad sig återval. (Ur Wikipedia)
Gustafssons dotter Anne-Marie Thunholm (1923-2005) var redaktör, teolog, författare och debattör. Hon hade en stark förankring i vänsterpolitiska ideal och kristen tro och tog ställning inom många samhällsområden. Hennes uttalade politiska och etiska åsikter kom att påverka samhälls- och kulturdebatten under 1900-talets andra hälft.
Gustafssons son Berndt Gustafsson (1920-1975) var Sveriges förste religionssociolog. Han grundade Religionssociologiska Institutet i Stockholm och beskrev i ett flertal forskningsrapporter, böcker och artiklar det religiösa livets utveckling i Sverige.
----------------------------------------------------------------------------
Agda Rössel
Agda Rössel, 1910-11-04 -- 2001-05-27
Agda Rössel var dotter till banvakten Lars Jäderström (1879-1950) och hans hustru Nina (1884-1939) i Kilvo, Gällivare. I sjuårsåldern flyttade hon med föräldrarna till Gällivare, där hon sedan växte upp.
År 1958 blev Agda Rössel Sveriges FN-ambassadör efter Gunnar Jarring. Hon efterträddes 1964 av Sverker Åström. Hon blev handplockad av Östen Undén till tjänsten, något oväntat då hon inte var yrkesdiplomat, och blev därmed den första kvinnan permanent placerad på en chefsposition i FN. Under tiden vid FN verkade Agda Rössel bland annat för avskaffat dödsstraff och mot kvinnlig omskärelse. Efter tiden i FN utsågs hon till ambassadör i Belgrad, Prag och i Aten. (Uppgifter huvudsakligen från Wikipedia).
-----------------------------------------------------------------------------
Stig Larsson
Stig Larsson, f. 1931-10-20 i Tyskbo, By (W), död 2020-07-24 i Uttran, Grödinge (AB).
Stig Larsson arbetade som banvaktsaspirant och banvakt i fyra år innan han 1955 påbörjade studier till civilingenjör vid Chalmers. Han hade därefter tjänst vid Ericssons och var bland annat drivande i utvecklingen av AXE. Han utsågs till generaldirektör för SJ 1988 och ledde omorganiseringen av SJ från ett statligt verk till ett statligt ägt företag med tyngdpunkten lagd till järnvägen. Han beskrivs som den siste "riktige" generaldirektören vid SJ
Larsson var ledamot av Ingenjörsvetenskapsakademien och teknologie hedersdoktor vid Chalmers tekniska högskola.
-----------------------------------------------------------------------------
-
Sam Nilsson 1936-07-18 -- 2020-12-07
Sam Nilsson var son till banvakten Oskar Adolf Nilsson och hans hustru Ragnhild Margreta Nilsson i Bastuträsk, Norsjö (BD), uppvuxen i Ekträsk, Norsjö. Han gjorde politisk karriär och var åren 1966 -1969 Högerns partisekreterare. Han var 1981-1999 VD för Sveriges Television.