I Dagens Nyheter den 12 september 1937 finns under rubriken Hos Justitia följande referat av ett rättsfall:
"Det var en mera ovanlig järnvägsolycka häradsrätten hade att handlägga, och förutsättningarna kring åtalen voro inte häller precis de vanliga.
En lastbilsförare skulle frakta ett skåp till en banvaktsstuga, och då han - enligt tidtabellen - inte väntade något tåg på en lång stund körde han för bekvämlighets skull in lastbilen på den lilla planen mellan spåren och stugan, varpå skåpet av lastbilsföraren och banvakten lyftes av för att bäras in i stugan. Just som man höll på med den saken kom eftermiddagsgodståget, en halvtimme försenat. I förbifarten slet det med sig en del av billasten och karosseriet. Loket tillfogades skador, som järnvägsledningen beräknat till 598 kr, 59 öre.
Vid rätten förelåg först krav från järnvägen mot lastbilsföraren på den summan under motivering att lastbilsföraren ställt bilen så oförnuftigt att han varit vållande till kollisionen.
Bilföraren å sin sida förde emellertid ersättningstalan mot banvakten, som han för sin del ansåg böra ligga närmast till att ersätta ej mindre järnvägen än även lastbilsföraren för respektive lokets och bilens skador. Ty, menade bilföraren, en banvakt skall ju vakta sin bandel och hålla reda på när tåg passerar samt undanröja eventuella hinder.
På detta yrkande svarade banvakten att han vid tillfället redan slutat sin tjänstgöring för dagen och därför enligt sin instruktion icke vore skyldig att "inspektera banan" med mindre än - fortfarande enligt instruktionen - särskilda omständigheter förelegat, såsom om vid häftigt regn underminering av banvallen eller dylikt kunde befaras. I detta stycke fick för övrigt banvakten på direkt fråga rent principiellt stöd av järnvägens ombud.
Allmänne åklagaren hade emellertid också lagt sig i saken, och han hade till rätten med yrkande om ansvar för gemensamt vållande till olyckan instämt såväl lastbilsföraren som banvakten samt även - banvaktens fru. Denna hade nämligen varit hemma hela tiden, så hon vetat att godståget icke passerat, och hon hade också observerat godståget komma, men trots att hon bort förstå bilens farliga belägenhet icke vidtagit annan åtgärd än att knacka på fönstret. Männen hade icke förstått vad fönsterknackningen betydde, utan uppfattat det som en vink om att kaffet var färdigt. Och när de sedan förstodo vad det var fråga om var det för sent. Då var godståget alldeles inpå platsen, och de måste kasta sig undan för att inte skadas av lasten, som flög omkring då loket träffade bilen.
Åklagaren var emellertid inte beredd på att i detalj precisera sin ansvarstalan mot var och en, och därför blev det uppskov till nästa månads ting.
Tidningen verkar inte ha följt upp hur det hela slutade. Att banvaktshustrun slapp ansvar är nog klart, men hur ansvaret i övrigt fördelade sig är mera osäkert.