På Dagens Nyheters Namn och Nytt-sida den 15 mars 1962 finns denna lilla artikel om en hel yrkeskårs försvinnande.
Med utgången av mars skall den nya banbevakningsordningen vid SJ vara genomförd, och därmed har den gamle banvaktens yrke definitivt utmönstrats. De flesta av de gamla banarbetarna, som i ur och skur "postade" utmed linjen, är för länge sedan pensionerade. På Järnvägsmuseet kan man se deras igenkänningsmärke; en plåt med ett nummer som skulle bäras på uniformsmössan.
Många banvakter gjorde en politisk karriär och blev riksdagsmän. Statsutskottets myndige ordförande Anders Råstock, C P Olsson i Mellerud, "fader" A J Berg i Katrineholm, bevillningsutskottets ordförande som före rallartiden i Norrbotten var extra banvakt, Edvin Gustafsson i Bogla, sedermera Tenhult, för att bara nämna några av de mera kända.
I och med den nya ordningens införande kommer också de välkända rödmålade stugorna med numrerad vit skylt att tömmas på invånare. De skall säljas undan för undan på auktion eller rivs. En del får nya hyresgäster, bland annat semestrande järnvägare. Det händer också att pensionerade järnvägsmän vill köpa stugorna.
Banvakternas efterträdare blir till gagnet reparatörer och deras tjänstetitel spårinspektörer. De kommer inte att bo utmed linjen, utan sammanförs till större orter.
(Ur Dagens Nyheter 1962-03-15)
Nyordningen hade då varit på tal lång tid och mött kritik. Bland annat publicerades följande insändare i Dagens Nyheter den 4 april 1956. Året hade börjat illa för järnvägen, två mycket svåra olyckor med många förolyckade hade inträffat och dagarna innan insändaren kom in i tidningen hade flera urspårningar under gång förekommit.
Protest mot rälsbesiktningen. Längre bandelar, färre turer
Från signaturen "Banbiträde" har Dagens Nyheter erhållit följande inlägg med anledning av de nyligen timade järnvägsolyckorna. Inlägget införs oavkortat med en kommentar från SJ:s presstjänstavdelning:
Beträffande olyckorna i Bollnästrakten så har väl orsaken till dessa ännu ej kunnat utrönas. Om det visar sig att ett genom tjälskjutande jord förändrat spårläge varit orsaken, får man väl förvänta att den för bansträckan ansvarige vakten kommer med i utredningskommissionen och får göra sin stämma hörd. Han torde vara den som har största insikten i en sådan sak.
Till för några år sedan har banvakt, numera tituleras banbiträde, haft till uppgift att utföra minst en inspektion dagligen av sin tilldelade sträcka på omkring 5 km. Dessa besiktningar har - mot våra protester - indragits till att omfatta endast två dagar i veckan - på vissa bandelar endast en gång - och sträckorna utökats från 5 till 10 km. Enligt instruktionerna är vakt skyldig utföra extra inspektion om han av någon anledning finner detta påkallat.
Hur många av SJ:s resenärer har en aning om detta? Åker de inte invaggade i den tron att spåret dagligen besiktigas? Nu, efter tredje olycksdagen i följd har äntligen order utgått till de bevakande att daglig inspektion tillsvidare skall ske. Det var så dags. Från vår sida har framförts protester och betänkligheter mot det införda systemet. Dessa har emellertid bemötts bl.a. av en baningenjör, vilken i vårt fackorgan Signalen motiverade indragningarna genom att framhålla de förstärkningsarbeten som utförts på de flesta bandelar. De tidigare förekommande täta inspektionerna hade - enligt baningenjören - införts i järnvägarnas barndom därför att man på den tiden var rädd för att bysmederna skulle stjäla bort rälsen.
Att förstärkningsarbeten av olika slag vidtagits är ett faktum, de har varit nödvändiga för at kunna möta nutidens tunga och starkt ökande trafik. Alla kostnader till förbättringar av spår är väl placerade penningar. Det är bara att förvänta att detta får ske i större utsträckning än hittills.
Runt Sveriges land kuskas nu årligen med en mycket dyrbar vagn, vilken har till uppgift att avläsa och registrera spårläget. Vad kostar dagturerna?
Dessa resor borde helt inställas och de härför avsedda medlen användas för urgrävningar där tjälskjutande jord förekommer, samt för dräneringar där så behövs. Banvaktens billiga vattenpass kan gott ersätta vagnen. Det blir i alla fall detta enkla redskap som fäller utslaget när spåret skall justeras.
Till sist vågar jag påstå att en banvakt med sina tidigare 5 km hade fullt upp vad ansvarsfullt arbete och åligganden beträffade. Han skötte sin sträcka med intresse och omsorg. Trivseln i arbetet torde genom den fördubblade sträcklängden ha minskat betydligt, likaså för dem som genom förlängningen blivit helt fråntagna sin tidigare sträckor. Dessa senare sysselsättes nu med andra uppgifter tills de når pensionsåldern eller avlider före denna tid. En kollision med oväntat tåg kan också nedbringa kårens numerär.
Banbiträde
SJ:s presstjänst svarar:
När den nuvarande banbevakningsordningen genomfördes gjordes detta i samråd med berörd personalorganisation. Möjligheterna att utföra erforderliga arbeten i arbetslag ansågs större med längre sträckor. Sträckvakterna kan då i större omfattning bo på stationerna. Det anses även att med de längre sträckorna kan de mekaniska hjälpmedel som alltmera används utnyttjas bättre och rationellare än med de korta sträckorna, varigenom även banunderhållet blir bättre. Någon försämring av banunderhållet har ej ägt rum och det var ej heller avsikten att det totala underhållsarbetet på banan skulle minskas när den nya ordningen genomfördes.
Besiktning av banan äger visserligen ej rum varje dag enligt uppgjord turlista, men såväl banmästare, sträckvakter som banarbetare förflyttar sig utefter banan dagligen till och från arbetet, varvid de fel som iakttas givetvis avhjälpes.
De spårundersökningar som utföres med spårundersökningsvagn varje år har visat sig ändamålsenliga, och statens järnvägar har därför beställt en större vagn enligt franskt mönster, vilken skall levereras i vår. Undersökningarna kommer då att bli ännu bättre.