Att segla på järnväg torde höra till undantagsfallen. En uppfinningsrik banvakt, hvilken hvarje dag skall på dressin passera banlinien Vollsjö – Esperöd, har emellertid, enligt hvad Sk. A.-Bl. berättar, tänkt ut, att segel mycket väl skulle kunna användas som drifkraft på en dressin, när man har vinden med sig. På sin enkla dressin sätter banvakten en fällbar stång och hissar sitt segel samt ser fröjdefullt på, hur vefstången springer fram och tillbaka hans hjälp förutan. För att kunna äfven under storm eller stark blåst använda seglet, har vår banvakt försett detsamma med ref. Segeldressinen användes alltid på ettdera hållet, ty äfven med sidovind framdrifver seglet densamma.
Seglingen går utmärkt och den en half mil långa bansträckan Löfvestad – Esperöd tillryggalägges i regel på 8 à 10 minuter eller på lika kort tid som persontågen. Enär seglet ej kan tagas ned under färden, blir dressinens hastighet i medvind utför en backe alldeles förfärlig, och den starka jernbromsen får då användas utför sluttningen. Det oaktadt händer det ibland, att dressinen åker 6 – 8 alnar med fastbromsade, stillastående hjul, innan banvakten kan stanna densamma.
Ur Cimbrishamnsbladet 1895-12-14.
Anm: Liknande segeldressiner har förekommit åtminstone på Ölands södra alvar där sträckan mellan Kastlösa och Skärlöv ansågs särskilt lämplig för sådant transportsätt.