Tjugofyra år vid Storängsbergets fot

Gamle banvakten Larsson berättar om det stora raset i mars 1898.

     I den idylliskt belägna Ängstugan på östsluttningen av Kolmården och mitt för det beryktade Storängsberget bor sedan 24 år f.d. banvakten Johan Albert Larsson. Han tillhör det gamla gardet av trotjänare vid statens järnvägar, i vars tjänst han varit i 40 år. Trots sina 86 år är Larsson ännu vid full andlig vigör fast även han får känna på ålderdomens gissel, reumatismen.

     För att få höra några episoder från Larssons långa och hedrande tjänstgöring och hur arbetet vid järnvägen gestaltade sig förr i världen gjorde en av Ö.D:s medarbetare för några dagar sedan ett besök i Larssons hem, där ännu violer och montbretia stodo i full blomning i trädgården vid sidan av julrosorna.

     Det var andra tider, då jag för 62 år sedan började vid järnvägen, säger herr Larsson. Jag hade under den första tiden 1.24 pr dag om vintern i ett för allt - en dagpenning som under sommarmånaderna ökades med hela 12 öre. Då jag tjänstgjorde som extra vakt var avlöningen emellertid 1.55 men på söndagarna endast 1 kr. När jag blev ordinarie med tjänstgöring under de första 7 åren i Strångsjö, erhöll jag 33 kr i månaden samt bostad och ved.

     Det var ganska svårt att få debet och kredit att gå ihop. Men min hustru har alltid varit sparsam och duktig, och det gick bra.

     Ja, det var ett riktigt konststycke, inflikar den 82-åriga pigga fru Larsson, att räkna örena, så att de få kronorna räckte till det nödvändigaste. De största utgifterna drogo kläder och framför allt skodon, fortsätter hr Larsson. Reglementet föreskrev två uniformer, en arbets- eller släpuniform och en parad dito. Min hustru vävde tyget och så måste man förstås anlita den allra billigaste skräddaren. Väl rustad måste man också vara om fötterna - under 80-talet hade vi riktiga vintrar, ska jag säga - och stövlarna voro även den tiden dyra.

     Efter tre års tjänstgöring ökades lönen med fem kr pr månad och det var ju synnerligen välkommet.

     - Annars var staten ej vidare frikostig i min ungdom, konstaterar herr Larsson. I början av 80-talet flyttade jag till Duvedal mellan Åby och Graversfors. Här strax norr om Storängsberget hade jag min tjänstgöring i 32 år eller till dess jag 1914 avgick med pension. Jag hade alltså att svara för säkerheten på den förr så illa beryktade Storängsbanken. Jag hade endast 15 permissionsdagar under året mot det dubbla nu, och någon hjälp vid bevakningen kom aldrig i fråga. Det var heller inte lönt att klaga på bostaden som för det mesta lämnade mycket övrigt att önska. Det kunde verkligen hända, att någon högre tjänsteman ibland infann sig på s.k. syneförrättning, som var nog så originell. Med en stor påk stötte vederbörande några kraftiga tag i golvet för att prova bräderna och konstaterade vanligen, att allt var bra. Det dugde minsann inte att opponera sig.

     Klockan 5 på morgonen måste man upp och ut på sträckan och se'n hålla på med arbetet till klockan 7 på kvällen och ofta ännu längre året om, naturligtvis med nödvändiga måltidspauser. Det var alltså 14 timmars arbetsdag mot 8 nu.

     Trafiken var emellertid för 50 år sedan ej så stor. Nutidens jäkt och brådska kände man ej till. Endast två snälltåg, två blandade och två godståg passerade dagligen min sträcka. Maskinerna voro små och därtill svaga.

     Ofta hände det, att norrgående godståg stannade på linjen mellan Åby och Graversfors. Tågsättet måste då, om det var omöjligt att komma längre, delas så att hälften framfördes till Graversfors under det att den andra hälften fick stå kvar, till dess loket kom tillbaka och hämtade de kvarlämnade vagnarna.

     Vintrarna med sin rikedom på snö voro mycket arbetsamma, men även somrarna - särskilt under längre torkperioder - kunde också bereda oss ökat arbete och därtill bekymmer. Det var nämligen mycket vanligt att gnistor från loket antände skogen. Särskilt minns jag pingstafton 1914, då skogen antändes på 14 ställen mellan Storängsberget och Graversfors. Med lövruskor måste man då springa omkring - doppa dem i de på olika ställen placerade vattentunnorna och söka bekämpa elden, vilket i de flesta fall lyckades. Jag ger dock ej loket skuld till alla sådana olyckstillbud. Utkastade cigarr- och cigarrettstumpar kunde också ge anledning till eldsolycka. Glödande sådana stumpar hittade jag ofta utefter banvallen.

     I medio av mars 1898 inträffade en händelse, som lät mycket tala om sig och utförligt relaterades i pressen. Den starka nederbörden hade nämligen vid södra änden av Storängsbanken underminerat banvallen, som rasade och sjönk, så att sliprar och skenor formligen hängde i luften. Härom berättar Larsson, som dock ogärna vill tala om sig själv. Jag gjorde endast min solklara plikt. Efter en ganska ansträngande nattjänstgöring hade jag kommit hem och gått till sängs på morgonen. Det var lördagen den 19 mars, och den dagen glömmer jag aldrig. Min dotter Edit, som hade anställning i Åby, gick vid halv 7-tiden till sitt arbete. För att förkorta vägen gick hon banan till Källhagen och passerade alltså Storängsbanken. Då upptäckte hon till sin förskräckelse raset. Morgontåget från Katrineholm skulle snart komma. Hon vände genast och rusade hemåt, väckte mig och talade om vad som skett sedan jag passerat banken. Jag sprang upp, rafsade till mig de nödvändigaste persedlarna - strumporna glömde jag - och rusade med flaggan i hand utåt banlinjen, där tåget redan hördes. Det hade redan lämnat Graversfors. Jag lyckades stoppa det strax norr om banvaktsstugan. Ilbud sändes till Åby, varifrån man telegraferade efter manskap och attiralj för banans återställande. Efter en timmes väntan anlände baningenjören, banmästaren och banarbetare, som genast började det mycket besvärliga arbetet med att få olycksplatsen i ordning så att tåget kunde passera. Men det tog omkring fyra timmar. Det blev en lång väntan för de många passagerarna, som också började ansättas av hunger.

     Min hustru kokade emellertid kaffe, bröd fanns och allt fick en strykande åtgång. Passagerarna voro ytterligt tacksamma. den fruktansvärda situationen diskuterades och man ryste vid tanken på hur det kunde ha gått.

    - Larsson eller flickan fick väl ändå någon gratifikation som belöning?
    - Nej, det fick vi inte, svarar Larsson. Jag gjorde ju endast min plikt. Från några av tågets passagerare fick jag emellertid någon tid efteråt pr post mottaga penninggåvor. Det var allt. Men efter denna händelse fick vederbörande ögonen öppna för de risker som finns här. Förstärkningsarbeten av flera slag utfördes och s.k. fast post anordnades.

     Vi tackar Larsson för vad vi fått höra och lämna Ängstugan från vars fönster Larsson har en fri utsikt över den järnvägsbank där han en gång räddade både liv och egendom.
                                   C. S-n

Anm 1: Artikeln var införd i Östergötlands Dagblad, ÖD, som senare uppgått i Norrköpings Tidningar, NT. Den återges här med välvilligt medgivande av NT. Med hänsyn till innehållet kan den dateras till senare delen av 1937.

Anm 2: Johan Larsson må ha haft händelsen i gott minne, men då han säger att varken han eller flickn fick någon belöning har han uppenbarligen fel. I Svenska Dagbladet 1898-04-06 kan man nämligen läsa:

Järnvägsstyrelsen belönar.
Järnvägsstyrelsen har nu utdelat belöningar till de tre personer, som genom sitt raska uppträdande närmast afstyrde den hotande järnvägsolyckan å linien Grafversfors – Åby den 19 sistlidne mars.
   En ofärdig flicka, Edit dotter till banvakten ne 103 Larsson, hade på morgonen på väg till den fabrik, där hon arbetade, mött tvenne andra flickor, Hanna och Emma Pettersson, hvilka omtalat skadorna på banan, hvarpå Edit omedelbart underrättat sin far om den fara, som hotade tåget. Edit Larsson har nu af järnvägsstyrelsen tilldelats 50 kr. och de båda andra flickorna ha erhållit hvardera 25 kr.

(Ur Svenska Dagbladet onsdag 1898-04-06).

Anm 3: Den belöning som tilldelades Edit motsvarade mer än en månadslön för en banvakt och för henne själv förmodligen mer än så. Man kan också notera järnvägsstyrelsens snabba hantering av ärendet, då belöningen beslutades mindre än tre veckor efter tillbudet.

Johan Albert Larsson var född 1851-06-20 i Björkvik (D). Han blev ordinarie banvakt 1882-08-01, gick i pension 1914-09-01 och avled 1938-09-09 i Ängstugan, Åby. Hustrun Anna Matilda var född 1856-05-05 i Stora Malm (Katrineholm) och avled 1944-01-07. Dottern Edit som nämns i artikeln var född 1879.
Då Larsson gick i pension hade han en kontant lön om 1140 kr/år, fri bostad och 90 kr/år i beklädnadsersättning.

Den dag då tillbudet inträffade stod det så här i en tidning:

Ett svårt tillbud till järnvägsolycka
upptäcktes och afvärjdes i dag på morgonen på järnvägslinien mellan Åby och Grafversfors i Östergötland, enligt hvad som meddelats.
   Vattnet hade skurit in i Säterdalsbanken, så att lera och mossa samt åtskilliga af de stora stenar, med hvilka banvallens sida var beklädd, fallit ut öfver den nedanför liggande åkerjorden och totalt blockerat landsvägen till Hults bruk. Genom detta vattnets undermineringsarbete hade ett par skenor förskjutit sig samt större mellanrum uppstått mellan ett par skenor.
Detta upptäcktes händelsevis af en ung ofärdig flicka, Edit Matilda Larsson, dotter till banvakten nr 165 J. A. Larsson. Flickan skulle nämligen gå till Torshag för att arbeta på ”Blåfabriken” därstädes. Hon lemnade hemmet kl. 6,35 i morse, men skyndade genast, då hon upptäckte de svåra skadorna å banan, tillbaka till sitt hem, dit hon anlände kl. 6,45. Här väckte hon sin fader, som aflösts från sin tjänstgöring kl. 5 på morgonen efter att kl. 3 på natten hafva passerat linien, hvarest då intet fel upptäckts.
   Han sprang genast upp ur sängen och skyndade ytterst lätt klädd ut, tagande med sig stoppsignalen, samt begaf sig springande utåt linien norr ut. Just då hade tåget lemnat Grafversfors på väg mot olycksstället. När han kom i närheten af den andra norut från hans hem belägna vaktstugan, anlände tåget och stannade på hans stoppsignal. Sistnämda vaktstugas signal visade klart. Det får betraktas som en stor lycka, att banvakten hann fram i rätt tid för att stoppa tåget, enär detsamma i annat fall otvifvelaktigt skulle hafva förolyckats och oberäknelig skada anstälts.
   Man telegraferade genast till Norrköping, hvarifrån hjelplokomotiv utsändes med baningeniörer och hjelpmanskap.
   Man tror, att de norrifrån kommande bantågen skola kunna, om äfven med iakttagande af den yttersta försigtighet, passera den farliga platsen.

(Ur Aftonbladet lördag 1898-03-19).