Vaktstugan Gopen

Olle Andersson (1937-2007) efterlämnade en stor mängd anteckningar, uppgifter och bilder från framför allt Gävle - Dala järnvägar. Samlingarna finns arkiverade i Sågmyra museum, där en annan entusiast, Tomas Liljeholm, låtit dem komma fram i dagen för att glädja andra intresserade.

Om banvaktsstugan Gopen skrev Olle tämligen mycket, varför det kan vara lämpligt att ta in materialet här som en egen artikel. Håll till godo.

VAKTSTUGAN VID SKAFSMYRA, på ortsmål vanligast kallad ”Schässmyra” uppfördes åren 1888-89 vid den s.k. ”Schässmyrviken” i sjön Gopen och på högra sidan av spåret. Från Gävle räknat fanns det tidigare 29 vaktstugor och den 30:e blev döpt efter sjön. På sträckan Gävle - Falun innehöll de två lägenheter om ett rum och kök på nedre botten med var sitt gavelrum på andra våningen. De disponerades av en banmästare och en banvakt. Från den 1/7 1896 gjordes en stor omorganisation av hela banavdelningen. Av ursprungliga 25 banmästare blev det kvar sex, sedan de flesta gått i pension och några återgått till banvaktsysslan, dock med bibehållen lön. Vaktsträckornas antal minskade till 20 och därav kom sig att 30 Gopen helt plötsligt blev 25 Gopen.

Det var anspråkslösa bostäder, ungefär 6 x 4 meter, med ett på ena långsidan tillbyggt trapphus innehållande förstuga och matskafferi. Lägenheten var på ett rum och kök. Sommartid kunde man använda sig av vindsutrymmet som sovplats åt det ofta stora antalet barn i familjerna. Detta utrymme saknade dock fönster och var bara tillgängligt via en utvändig trappa på bakre gaveln. Det var inte heller vinterbonat. Förutom bostadshuset fanns uthus med plats för vedbod och avträde samt svin- eller fårhus samt plats för en ko. En gedigen källare av sten, jord och torv ingick också i bostället. Numera är oftast bara källaren kvar som minnesmärke.

Den första banvakten som kom till ”Schässmyra” var Erik Wilhelm Andersson. Han installerade sig den 1/11 1889 eller knappt två veckor före järnvägens öppnande. Han var född den 1/1 1864 i Wessland, numera Västlands församling i Uppsala län, och hade innan han blev befordrad till banvakt arbetat som extra bangårdsarbetare vid Gävle bangård. Han gifte sig den 9/5 1890 med Anna Lovisa Wahlström, född i Österlövsta församling i Uppsala län och hon flyttade till Gopen den 12/5 1890 från Gävle stad. Under sin tid vid Gopen fick de tre söner, Wilhelm född 2/4 1891, Ragnar 27/11 1892 och Arvid 18/4 1895. Andersson var en duktig och plikttrogen banvakt, men plågades svårt av kronisk ledgångsreumatism, en bland banvakter på den tiden mycket vanlig sjukdom.

Den 1/7 1900 flyttade E.W. Andersson med familj till banvaktstugan 24 Lustebo. Första banvakten där, August Wikström, född den 18/4 1857 i Vika församling, Kopparbergs län, hade en månad tidigare mördats i sömnen med yxa av sin hustru, Johanna Matilda, under förevändningen att maken var ”Antikrist”. Banvakten August Wikström efterlämnade förutom hustrun som kom till Säters sjukhus, tio barn, sju döttrar och tre söner, vilka alla utom de två äldsta döttrarna var omyndiga. Pension till familjen utgick från järnvägsbolaget med 190 kr/år.

Banvakten nr 40 E.W. Andersson sökte tjänsten efter Wikström och fick den, men på grund av alltmer tilltagande besvär av sin sjukdom pensionerades han den 30/11 1905. Familjen flyttade till Korsnäs, där man ansåg att han med sin pension kr 290 kr/år och med hustruns hjälp för ett blygsamt arvode skulle kunna sköta vägbevakningen som grindvakt. Andersson avled redan den 7/12 1906, men hustrun skötte grindarna i Korsnäs fram till den 31/12 1933 då de ersattes av mekaniska vägbommar och Anna Lovisa Andersson pensionerades vi 62 år ålder.

Den 1/7 1900 utnämndes extra arbetaren vid 7:e banmästaravdelningen Jusk Johan Eriksson till ordinarie banvakt nr 39 för att efterträda E.W. Andersson i Gopen. Han övertog den avlidne A. Wikströms tjänst och dennes nummer och skulle egentligen ha tjänstgjort vid 24 Lustebo, men då Andersson också hade sökt tjänsten där, för att på grund av sin tilltagande ohälsa komma till åtminstone en något närmare bebyggelse belägen plats, avgjorde hans över tioåriga anställningstid.

Johan Erik flyttade alltså till ”Schässmyra” med sin familj, som så småningom kom att bestå av åtta barn, och blev sedan kvar där ända fram till pensioneringen. Han beskrevs som en mycket noggrann och fordrande arbetsledare, men respekterad för sitt kunnande. Han var mycket tekniskt intresserad och var tidig med att anskaffa en s.k. hjuling, en dressin med 3 hjul på vilken man stakade sig fram.

Hjulingen blev han av med på ett drarnatiskt sätt. Eriksson hade varit ute och inspekterat sin sträcka och när han kom till bostaden, stannade han åkdonet för gå in och kontrollera om något meddelande komnit på telefonen. Det hade det inte gjort, men medan han befann sig inne köket passerade ett oanmält extra godståg. Dressinen stod kvar på spåret och smulades sönder av tåget. Det var ju meningen att han skulle fortsätta inspektionen omedelbart. Det var nog en försynens lilla vink, att han skulle "titta in hemma", i stället för att om han fortsatt direkt ha kolliderat rned tåget. Eftersom Eriksson var lika fordrande mot sig själv som mot arbetarna, ansåg han att det egentligen var en stor försyndelse att inte lämna spåret klart. En nära anhörig berättade en gång för mig, att fastän det skulle varit en ganska enkel sak att reparera åkdonet, greps han av en helig ilska, samlade ihop resterna av trävirket, de hela järnhjulen och grävde ner alltsarmnans någonstans i närheten av vaktstugan. lngen visste var.

Med sitt tekniska intresse var det sedan dags för en modernare trampdressin, ett bra hjälpmedel scm aldrig fick stå kvar på spåret. Vaktsträckan nr 25 sträckte sig från km 19+200 där 24 Lustebo slutade och till 24+150 där vaktsträcka 26 Årby började. Det var således 4.950 meter som skulle passeras flera gånger om dagen i alla sorters väder och då var en trampdressin väldigt bra att ha.

Det tekniska intresset hos Johan Eriksson tog sig också uttryck i att han var en av de allra första i Sågmyra att skaffa bil. Något av åren runt omkring 1920 blev han, så järnvägare han än var, ägare till en skinande blank Ford modell T. Problemet var bara att det inte fanns någon bilväg till "Schässmyra". Det löstes emellertid med uppförandet av ett garage till höger om vägen strax söder om Lillängsbron. Familjen tog dressinen till Lillänget, hämtade bilen i garaget, utövade någon eller några timmars illojal konkurrens med järnvägen, garagerade bilen utan att behöva låsa orn den och trampade gladeligen 1.790 meter på spåret hem igen.

Johan Eriksson var en betrodd person och bland annat kommunalt engagerad i Åhls socken dit vaktstugan hörde före den 1/1 1929, tillsammans med delar av Wrebro och Näset.

Han var också mycket intresserad av resor. I banvaktens löneförmåner ingick årligen ett antal familjebiljetter gällande vid den egna banan. Det berättas, att han varje år åtminstone en gång tog ett eller flera av barnen med på längre eller kortare resor i Sverige. Långt efter att han uppnått pensionsåldern uppfyllde han en länge närd önskan att besöka Egypten och se pyramiderna.

Vid pensioneringen den 3l/7 1934 flyttade han tillbaka till fädernegården i Larsarvet, Grycksbo. Efter väl förrättat värv avled han där den 3/11 1959 i en ålder av nära 88 år.

Banvaktstugan nr 25 Gopen vid "Schässmyra" då. Vad blev det av den?

I Gefle-Dala Jernvägs AB:s styrelseprotokoll nr 695 den 30/10 1937, § 5, kan man bland annat läsa föIjande orn försäIjningar av byggnader:

"Gopens vaktstuga med uthus för rivning, kronor 810 kr till Petter Martin Häll, Gopa, Sågmyra."
Byggnaderna demonterades delvis, fraktades över sjön Gopen på vintern 1937-38 och återuppfördes i sluttningen i de s.k. "Finnbackarna" och blev permanentbostad åt Martin Häll i många år. Huset finns kvar ännu idag, visserligen i om- och tillbyggt skick, men ändå. Långlivade hus de där gamla banvaktstugorna!

Många år senare, i slutet på 1940-talet och början på 1950-talet brukade jag och några kamrater fånga kräftor i Schässmyrsviken". De största och finaste i Gopen! Längst ut på vikens östra udde gjorde vi en praktfull brasa som räckte ända till morgonen. Materialet till brasan fick järnvägen bjuda på. På platsen för den gamla vaktstugan 25 Gopen hade man lagt upp ett förråd av gamla kasserade och kluvna slipers. De var impregnerade och brann utmärkt och spred en ljuvlig värme i den svala och dimmiga augustinatten. Vi hämtade ”veden” med båt längst inne i viken sedan de burits från upplaget och kastats nedför järnvägsbanken.

På modernt språk kan man säga att vi lurade de järnvägsanstälIda, som brukade få köpa dem billigt, på energi. Det är preskriberat nu, så försök inte!

På den tiden kunde man långt inne bland buskar och slyskog se det som fanns kvar från år 1889. Just det, en präktig källare.

Olle Andersson 1991