Stolpen i Risa - en smalspårig järnvägshistoria

Smalspårsepoken i Lidköping färglades av en rad originella befattningshavare i blankslitna uniformer och skitiga blåkläder. Stinsar, konduktörer, lokförare, eldare, bromsare och smörjare ägde ofta en personlig egenart, inte alls lik dagens konfektionerade och datoriserade människotyp. Det ekonomiska medvetandet i den smalspåriga verksamheten var också ett helt annat än i det moderna X 2000-samhället.

Om både sparsamhet och originella människor vittnar ett gulnat papper, daterat maj 1918, ömt vårdat av författaren till denna artikel.

Den 15 maj 1918 ankom till Lidköping med ordinarie godståg från Risa en öppen godsvagn med en krokig stolpe. Detta blev omedelbart observerat och föremål för utredning. Reparationsverkstaden hade påpekat skadan för trafikchefen, Charlie Lundhquist, som genast med pustande ångtåg sände en skrivelse till banvakten Bergqvist i Risa. På skaderapporten som skickats hade Lundhquist med föredömlig ordknapphet bara frågat: ”Huru härmed?”. Det var ett av hans favorituttryck. Svar anlände omedelbart med nästa ångande ordinarie tåg från Risa och man kunde se på handstilen hur förnärmad banvakten blivit över att en stolpe kunde ha blivit krökt på hans domäner. På skaderapporten skriver han med av ilska darrande hand och med högst originell stavning:

”Stolpen i Wangn No 563 var krokig vid Andkomsten till Risa från Blomberg. Här rätas inga Stolpar utan det får jöras i Lidköping här är ingen smia.
Banv A Bergqvist.”

Efter att trafikchefen mottagit den förnärmade banvaktens svar gick rapporten till Blombergs station för yttrande. Lundhquist är fortfarande sparsam med orden:
Stins Blomberg?.
Charlie Lundhquist
Med samma telegramstil kommer svaret promt, avlämnat till en tjänstvillig konduktör i Blomberg:
Krokig vid ankomsten till Blomberg.
Blomberg den 18 maj 1918.
R. Högblom.

Trafikchefen blir naturligtvis inte nöjd, skrivelsen vandrar vidare, vittnesförhör och detektivarbete följer men resultatet uteblir. Förövaren av detta nidingsdåd mot Lidköpings Järnvägar förblev anonym trots all möda som nedlagts för att spåra gärningsmannen.

I en annan rapport frågar Lundhquist varför inte banvakten i Risa svett gräset utefter banvallen. ”Huru härmed?” undrar han. Skriftligt svar kommer med vändande tåg och lyder:
”Rekvirerar en tunna fotogen, ett gross tännstecker och möe töre för gräset är surt.”

Elegant jägare

Episoden med den krökta stolpen är typisk för Lidköpings Järnvägar och för Charlie Lundhquist. Ett litet h i Lundhquist var mycket viktigt för honom, han öppnade aldrig ett brev med det utelämnat. Han hade genomgått en ansiktsoperation, ett öga och halva kinden var vanställda och han var därför inte direkt snarfager. Detta kompenserade han med att klä sig lite överdrivet elegant och ofta sågs han med en nejlika i kavajslaget. Han var också en sann beundrare av det motsatta könet, naturligtvis ärbart och i all anständighet. Han var en hedersman.

En svaghet hade han dock och det var intresset för jakt. Ofta syntes han på Stockagårdens marker i Källby tillsammans med direktörerna Haldan Nilsson Dag och Linus Westberg. De jagade då på vedertaget sätt, med eller utan hund och så gott som alltid kom de hem med en harpalt, fasan eller räv.

Men trafikchefen jagade också per dressin. Tidiga höstmornar kunde ett sällsamt fordon skymta på rälsen mot Kinnekulle. Det var en dressin, frampumpad av två svettiga, mer eller mindre utkommenderade kontorister, med en trafikchef längst fram, sittande skjutberedd i en bekväm stol. Då och då ekade skotten bland de färggranna löven och ibland fick åkdonet hastigt lyftas av banvallen, morgontåget hade visslat varnande och stånkade sedan förbi. Troligen hade man en viss jaktlycka, roligt hade man säkert.

Arbetsglädje och sparsamhet
Banvaktsysslan i Risa gick i arv, den förste banvakten Bergqvist hette Anders, han efterträddes av sin son Linus och denne av sina två söner Anton och Albin. Rapporten undertecknad av A Bergqvist 1918 har alltså skrivits av någon av dem, osäkert vilken. Enligt muntlig tradition var alla i släkten rödlätta, ilskna och kraftiga och de regerade över Risa hållplats som över ett eget kungarike. Där fanns ett stickspår för att man skulle lasta timmer, främst från Råda kronopark och Risa var således även lastplats. Detta gjorde naturligtvis de där tjänstgörande banvakterna extra betydelsefulla, något som dessa inte gärna glömde. Om självkänsla och yrkesstolthet vittnar också de ilskna raderna om det sura gräset och den krokiga stolpen. Banvakten, vem det än var, var inte den som stod med den slitna banvaktsmössan i hand och lät sig kommenderas, inte ens av själve trafikchefen.

Naturligtvis fanns det en rangskillnad på Lidköpings Järnvägar, den var noga genomförd, man sa inte du till vem som helst och uniformer och mössor talade tydligt och vältaligt om befattning och värdighet. Översitteri och diktaturfasoner förekom dock sällan, något som gjorde att arbetsgemenskapen och arbetsglädjen delades av många.

Knapphetens kalla stjärna blinkade ständigt över alla anställda. Därom vittnar med all önskvärd tydlighet historien om stolpen i Risa; all rullande materiel vårdades pedantiskt, vilket gjorde att nyanskaffningar blev onödiga och sällsynta. Personalens löner var inte sällan mer än magra, slarv och försumlighet hölls efter medan goda arbetsprestationer belönades, men bara med en klapp på axeln. Inne på stationerna ransonerades pennor och suddgummin, kuvert återanvändes tills de föll sönder och alla papper skrevs på två sidor. Minst.

Lidköpings Järnvägar är i dag historia och det är mer än 50 år sedan SJ etablerade sig i Lidköping för att genast lägga ned Skövdebanan men också för att bredda Kinnekullebanan. Och den lever och verkar ha en framtid och det gläder både trafikanter och järnvägsnostalgiker. Historien med stolpen i Risa hjälper oss att minnas en svunnen smalspårig järnvägsepok och räddar också en hetlevrad banvakt och en originell trafikchef från glömskan.

Vagn 563 ingick i en serie om sex vagnar, 562-567, som rullade på Håkantorp - Lidköpings Järnvägar. De var öppna vagnar med järnstolpar vilka lätt kröktes vid ovarsam hantering. Vagnarna uppges vara tillverkade 1916 vid järnvägens egen verkstad i Lidköping. Enligt kunniga järnvägsforskare är detta dock mindre troligt. Det är mer sannolikt att de beställdes hos Lidköpings Mekaniska Verkstad, som vid denna tid tillverkade det mesta, från spottkoppar och järnspisar till bilar och järnvägsmateriel.

Rapporten i original på gulnat papper med stämpel och de inblandades kommentarer och namnteckningar kommer att säljas på Föreningen för Västgötalitteraturs auktion i mars 2014. En dyrgrip för samlare av Järnvägshistoria!

Tore Hartung