I Ånghwisslan nr 156, juni 1967, har Wincent Fasth skrivit den här intressanta och trevliga artikeln. Fasth var född 1907 och avled ogift 1976. Jag har inte kunnat fråga om lov att återge hans artikel här, men är övertygad att han skulle ha uppskattat att den sprids utöver Ånghwisslans begränsade krets.
Hus- och brandsyn vid HNJ.
Vid gamla Halmstad-Nässjö Järnvägar (HNJ) verkställdes varje år hus- och brandsyn, alltid på våren. I god tid hade banmästaren varskott och i god tid hade banvaktsstugan skurats så gott som både innan och utan, golv, tak och väggar, för att vara värdig mottaga de höga gästerna som med argusblick skulle syna och värdera om något behövde repareras. I god tid hade banposten om extratågs gång den eller den dagen likt en budkavle transporterats på dressin från vakt till vakt.
De höga gästerna, ja det var de allsmäktige som skulle komma. Med makt och myndighet inte långt underlägsna Gud Fader själv. Vem var då dessa herrar? Jo, det var verkställande direktören, major Åke Wiman, högste chefen vid järnvägen. Trafikinspektör Oskar Wetter, han som senare blev VD. Där var baningenjören C. H. Tornborg, den store, väldige, som inte hade ett hårstrå i skallen, som varit järnvägsbyggare i Mexiko, som bullrade som åskan, som en gång vid en hus- och brandsyn klev av tåget och på avstånd betraktade ett gammalt bostadshus och ställde frågan som gick runt över hela HNJ: ”Finns det ingen som kan tutta på det där förbannade skatboet”?
Förrådsförvaltare Björke och flera andra herrar och så överbanmästaren (det fanns bara en sådan i linjetjänst vid HNJ). Han hette Herman Liljeqvist. Han som hade räkning på varenda spik, varenda räl, varenda stängselstolpe, allt, allt, allt. Som röt och hostade som ett ilsket lejon och kunde få varenda banmästare att bli blöt i byxorna. Men ändå råkade han ut för malören att få stryk av en förbittrad banvakt som hade klätt sig i kjol. Ja, så var det banmästarna som mötte upp på sina respektive avdelningar. Där var murare Karlsson, och skorstensfejarmästaren eller ”sotarn”som vi sa.
När detta sällskap var ute och färdades på hus- och brandsyn åkte man i ”ångvagnen”. Den står nu som museiföremål i Tomteboda. Ångvaganen hade en kupé i varje ände av vagnen, den ena andra klass, den andra tredje klass. I mitten på vagnen var en stående ångpanna placerad och här hade föraren sin plats.
Synen pågick i flera dagar. Den utgick från Halmstad, där järnvägsbolaget hade sitt säte. Färden gick till Nässjö och så tillbaka till Vaggeryd och in till Jönköping. Ner igen till Landeryd och upp på den s.k. Västra Centralbanan till Falköping, den linje som nu hotas av nedläggning. Vidare till Hyltebruk och Kinnared-Ätran, Reftele-Gislaved. Det var sammanlagt nära 408 km bansträcka som skulle avverkas med alla dess stationshus och banvaktsstugor, och det gick ju inte med några överljudsfarter precis.
Banvaktsstugan där vi bodde låg vid en raksträcka på 10 km längd, 2 km rakspår mot Jönköping och 8 km rakspår mot Vaggeryd. På raksträckan låg två stationer, Bratteborg och Ekeryd.
När den stora och fruktade dagen var inne hade vi ungar långt i förväg stått ute på banan och hållit utkik mot söder, där solvärmen dallrade över spåret. Långt i söder kunde vi så småningon se röken stiga upp från ångvagnen. Då visste vi att den var på väg från Byarum upp mot Bratteborg. Där var en banvaktsstuga och en station som skulle synas. Sedan bar det iväg till Ekeryd, där alla klev av och gick runt och in på stationen. Bakom stugknuten höll vi utkik på när de var färdiga där och kom ut och gick i vagnen för att rulla bort till vår stuga. Då var det dags att rusa bort från knuten och in i skogen, där vi bakom enbuskar bevittnade intåget av det höga herrarna som fyllde hela huset. Stugan hade ett rum och kök. Det var inte mycket som synades, det var snålt med reparationerna och tapeterna fick sitta på i årtionde efter årtionde. Sotarn synade murstocken och murare Karlsson tittade i ”kokespisen”, om den behövde förses med ny eldfast lera. Han fattade spiskroken, lyfte på spisringarna och lade ut snuset i spisen. Detta var obligatoriskt. Mor som var ensam med de höga herrarna, kanske bad om någon reparation. I sällsynta fall kanske det kom fram en anteckningsbok och saken noterades för att senare beviljas eller förkastas.
Så småningom var man dock färdig och samtliga äntrade upp i ångvagnen, VD, Biö, Ti, Fv, med flera i den ena änden och bm, ”sotarn” och ”murarn” i den andra, och så bar det iväg norrut, ned mot Månsarp och Jönköping.
Mor kunde sätta sig på vedlåren och pusta ut, och vi kunde utan fara för livet återvända från snårskogen.
Detta var en liten bild av när de mäktige var ute och demonstrerade sin allsmäktighet. Jag ska bara berätta en liten episod som belyser att det bakom den hårda och barska ytan låg något av finhet och omsorg om den underlydande personalen. Och det är just om den förut omtalade Biö Tornborg, den bistre store, som många trodde var en buse.
Det var under första världskriget. Far hade en längre tid legat på sjukhus och skulle få ligga där över julen. Det var kanske en dov stämning i den fattiga banvaktsstugan när julen nalkades och Mor skulle allt styra och ställa med alla barn och med mat, kläder och ransoneringskort samt den osande karbidlampan.
Då, några dagar före jul kom ett telegram till Mor från Halmstad, från Biö Tornborg, att han en given dag skulle passera Ekeryd, där vi bodde, med sista tåget till Jönköping. Bara ett meddelande att Mor skulle gå fram till tåget i och för samtal. Med bävan gick Mor i den mörka decemberkvällen till stationen. När tåget stannade klev Tornborg ut på plattformen, med ett paket i näven, hälsade, överlämnade paketet och sa: ”Jag förstår att ni lever i mörker häruppe, varså go...”. Därpå gick han in i vagnen igen, och tåget gick. När Mor kom hem och öppnade paketet visade det sig innehålla några stycken stearinljus.
En baningenjör hade suttit nere i Halmstad på sin expedition och tänkt på en fattig banvakt som låg på sjukhus, och tagit med sig ett paket Liljeholmens stearinljus för att lysa upp i stugan under julhelgen.
Vilken biö vid Statens Järnvägar har idag en sådan omsorg om sin underlydande personal?
WF
Anm: Fadern var banvakten Anders Gustaf Fast, f. 1878 i Byarum, död 1955 i Byarum. Modern var Amanda Karlsdotter, f. 1877 i Forserum, Jönköpings län, död i Byarum 1954. Vincent var nummer fyra av sju barn, födda 1903 – 1915 (en flicka dog i späd ålder).