I Nya Vexiöbladet läses under denna rubrik:
Vid en af våra järnvägar antogs till banvakt en arbetsförman, som under banans byggande arbetat vid densamma. Allt gick bra öfver ett par års tid, och mannen - som vi kunna kalla K. - skötte sig förträffligt.
Enär han var en kunnig järnvägsarbetare och lämplig förman, anförtroddes honom ofta uppsikten och ledningen öfver arbetslag, som voro sysselsatta med kompletteringsarbeten m.m. utefter banan. Men så en vacker dag, då han varit inne i Vexiö för att uppbära aflöning åt sitt lag glömde han sig kvar i ett gladt lag af "rallare" från Norrland. Deras sällskap fann han så angenämt - gamla minnen kan tänka - att han gaf katten i banvaktaresysslan, arbetslag, järnväg och förmän samt stannade i staden ett par dagar och lefde i sus och dus.
Han tog saken mycket lätt för öfrigt, ty då han en af dessa dagar, i ett elegant ekipage med livréklädd kusk, gjorde en förmiddagspromenad genom stadens gator och därvid mötte en af järnvägens högre styresmän, svängde han sin mössa och gjorde stående i vagnen en artig bugning.
Naturligtvis hade vederbörande genast fått underrättelse om K:s försvinnande från sin post och därför beordrat en annan person att sköta banvaktaresysslan.
När K. återkom till banvaktsstugan fick han meddelande om att hans förmän önskade tala vid honom. Han begaf sig därföre genast till staden och inställde sig för höga vederbörande, som förehöllo honom det orätta i hans tilltag samt förklarade, att han ej vidare kunde användas i järnvägens tjänst. K. såg inte alls ledsen ut; han sade blott: "Ja se de gamla rallaretagen flög i mej!" (Ur Östgötaposten 1902-11-14).