Ingrid Bengtsson i Gävle, f. 1935 har skrivit den här berättelsen om sin uppväxt i Nubbtorp
.
Författarinnan omkring 1950 tillsammans med hunden Jack.
I närheten av gården Nubbtorp i Ljusnarsbergs kommun, där jag växte upp går järnvägen förbi. TGOJ-banan (Trafik AB Grängesberg-Oxelösunds Järnvägar), som i min barndom fraktade järnmalmen från gruvorna i Bergslagen till bl. a. hamnen i Oxelösund. Jag minns väl ångloken som tuffade förbi i ganska maklig takt med alla tomvagnar på färden mot bl. a Ställbergsgruvan och gruvan i Grängesberg.
Mina bröder brukade springa ifatt sista vagnen och hänga på den tills tåget höjde farten igen när motlutet planade ut, då var det dags att hoppa av. Denna lek var ju inte precis ofarlig.
I närheten av gården bodde tre banarbetare. I tidiga morgonen åkte de iväg på sina dressiner. Vid Skommarlasses bodde banvaktaren Evert Eriksson, en glad och snäll man som jag ibland fick en åktur med på dressinen. Jag minns att det gick lite trögt i början innan man fick upp farten.
Efter elektrifieringen av järnvägen hände en svår olycka, då ett framrusande tåg körde in i en rälsbuss vid Ställdalen. Loket gick inte att bromsa och 20 personer omkom, däribland Everts hustru Inez.
I banvaktsstugan bodde Erik Backman med familj. En tidig morgon i mörkret då han var på väg till sitt arbete på sin dressin, blev han påkörd av ett backande lok och omkom. Jag minns sorgen efter våra grannar och det ofattbara att järnvägen som var deras levebröd skulle rycka bort deras kära.
Nu är banvaktsstugan i Nubbtorp i Siw Moströms ägo och på ett mycket kärleksfullt sätt under renovering.
Vid Södra Gröndal som vi alltid kallade Jernbergs bodde Linus Jernberg med fru. Linus var en sträng man då det gällde järnvägen. Jag brukade gå efter järnvägen till stationen i Ställberg, då jag gick i skolan i Kopparberg, det var snabbspår i jämförelse med landsvägen. Kom Linus med sin hjuling, som vi kallade dressinen, då var det bäst att skynda sig bort från järnvägen, annars fick man en riktig utskällning, med all rätt kan jag tycka. Dessutom klagade han för min mor om mitt spring efter järnvägen, så då blev det dubbelt med tillrättavisning.
Nu är dressinerna som fortskaffningsmedel för järnvägsarbetare ett minne blott, men man kan som turist prova att köra dem på flera ställen i Sverige.