Å Dala – Helsinglands järnväg skola enligt i pressen synlig uppgift uppsättas telefoner i banvaktsstugorna.
Detta är ett företag som borde vinna efterföljd litet hvarstädes vid våra järnvägar, skrifver en järnvägsman till Dagens Nyheter. Den tid torde ej heller vara särdeles långt aflägsen då en sådan anordning nödvändigtvis måste träffas till underlättande af meddelande åt och emellan banpersonalen. Såsom nu är fallet befordras alla order och meddelanden till personalen mellan stationerna om extratåg och oväntade större rubbningar m.m. medelst s.k. banpost, ett slags modern budkafleinstitution, bestående däri att hvarje banvakt befordrar ordern eller meddelandet öfver sin bansträcka till banvakten å närmaste sträcka, hvilken i sin ordning förfar på samma sätt. I sämsta fall kan det därvid inträffa att en banvakt kan få passera ej blott sin egen utan äfven den intilliggande sträckan, såvidt nämligen banvakten å den sistnämnda för tillfället skulle befinna sig längst bort å sträckan, räknadt från det håll, hvarifrån banposten kommer. Då nu dessa banposter i regel äro af brådskande art och för öfrigt icke få uppehållas drages banpersonalen ofta ifrån och hindras i sin egentliga tjänst eller ock måste extra personal anlitas i större omfattning än eljest behöfde vara fallet. Detta förhållande är vid järnvägstrafiken både kändt och erkändt såsom mindre lyckligt. Bleve åter utefter järnvägslinierna anordnade särskilda telefonförbindelser till användning för ifrågavarande ändamål, skulle både tid, krafter och kostnader ras samt större säkerhet ernås. Visserligen blefve ett sådant telefonnät rätt dyrbart, men fördelen af detsamma skulle utan tvifvel uppväga kostnaderna. I mån af trafikens utveckling torde det också bli nödvändigt att företaga något i detta syfte.
(Ur Dagens Nyheter torsdag 1900-03-22)
------------------------------------------------
Telefon i hvarje banvaktstuga finnes det å Borås – Alfvesta jernväg, som icke allenast i detta hänseende är förstklassig. Utom den besparing i arbetskraft, som uppstår genom detta praktiska arrangement, i det banvakterna från stationerna kunna blifva delgifna eventuella tågförseningar och extra tåg samt där igenom icke behöfva stå och vänta på tågen, kunna telefonerna äfven blifva till stort gagn, då tåg stannar på banan eller andra tågmissöden inträffa, skrifver en meddelare till Östg. Corresp.
Ur Östgötaposten 1903-04-03
------------------------------------------------
Lifsfara för banbetjäningen vid Ofotenbanan.
I en petition till järnvägsstyrelsen påyrka 64 banvakter å Riksgränsbanan, att telefonförbindelse till banvaktsstugorna måtte blifva anordnad. Såsom motiv till framställningen framhålles den lifsfara genom överkörning af tåg, som de äro utsatta för vid fortskaffande af banposter, då stark snöstorm äger rum.
I sitt utlåtande häröfver yttrar vederbörande bandirektörn bl.a.:
Fara för öfverkörning, såsom petitionärerna framhållit, föreligger verkligen, åtminstone å linien Abisko – Riksgränsen, där utsikten öfver banan merendels är skymd genom många kurvor, mörka tunnlar och snögallerier samt djupa bergskärningar, i hvilka senare utrymmet vintertiden genom vid sidorna hopad och genom snöplogarna hårdt sammanpressad snö blir så knappt, att ingen möjlighet förefinnes att gå ur vägen för tågen. Å denna bandel är ofta vindstyrkan så stor, att de banvakter, som skola fortskaffa banposterna, ej kunna passera vissa för vinden särskildt utsatta sträckor utan att krypande ”på alla fyra” hålla sig fast vid rälen med händerna för att ej blifva slungade utför bankdosseringen. Bandirektören hemställer slutligen, att af petitionärerna begärd telefonförbindelse måtte anordnas, åtminstone å bandelen Abisko – Riksgränsen, för en beräknad kostnad af 5000 kr.
(Ur Svenska Dagbladet 1905-06-23)
Anm: Enligt Svenska Dagbladet 1905-08-03 har Järnvägsstyrelsen bifallit framställningen såvitt gäller linjen Abisko - Riksgränsen och uppdragit åt distriktsförvaltningen att i samråd med telegrafdirektören på denna linje fortast ske kan anordna dubbeltrådig telefonledning med parallellkopplad telefonapparat i varje banmästare- banvakts- och stationsstuga samt i en kur vid vardera änden av Nuoljatunneln.