Till 1930 förestods trafikplatsen av en kvinnlig platsvakt, som med sin make som var banvakt, bodde i en tvårumslägenhet på nedre botten i stationshuset. När det blev aktuellt att gradera upp platsen så att den skulle förestås av ett (manligt) trafikbiträde, skulle denne överta lägenheten varvid banvakten lämpligen kunde flyttas till en nyinredd lägenhet i vindsvåningen. Stationshuset var ett s.k. utvecklingsbart stationshus som redan var förberett för utbyggnad med en tre rum stor lägenhet i vindsvåningen egentligen avsedd för en blivande stationsföreståndare. Men en banvakt ansågs kunna nöja sig med en enrumslägenhet och så fick det bli. Vad banvakten och hans hustru, den f.d. platsvakten, ansåg frågade ingen efter. Inte heller gjordes någon kostnadsjämförelse mellan de olika utbyggnadsmöjligheterna. Det konstaterades bara att "behov av så stor bostad torde näppeligen förefinnas".