"Hållplatsen låg tillsammans med Sjunnerups banvaktsstuga. Stugan flyttades 1956 ca 30 meter men vissa tåg stannade ända tills 1976. Området är bebyggt med många sommarstugor och tågen som stannade kallades av barnen för "Farståget". Många av barnen bodde i Malmö och Lund men var i sommarstugorna på sommaren tillsammans med sina mammor och papporna kom efter sitt arbete med just "Farståget".
Hållplatsen anlades 1934* för att betjäna resenärer till Frostavallens friluftsanläggning. Platsvakt från 1947 var Hulda Johansson, hustru till banvakten Anders Johansson i den intilliggande banvaktsstugan Sjunnerup. Hon hade alltsedan 1916 varit grindvakt på platsen.
*) Enligt Järnvägsdata inrättades hållplatsen den 2 december 1934. Det är riktigt att Frostavallens friluftsanläggning invigdes den dagen, men enligt tidningsreportage fick tågresenärer dit stiga av i Höör och därifrån ta sig till fots eller med insatta bussar till Frostavallen.
Uppförande av ett "vind- och regnskydd" beslutades vid generaldirektörens inspektionsresa sommaren 1935. Baningenjören vid 10 bansektionen tillskrev i augusti 1935 SJ arkitektkontor om uppsättande av ett enkelt vindskydd "vid blivande hållplats" vid Sjunnerups banvaktsstuga. Så frågan om hållplatsens verkliga tillblivelse är öppen.
Roland Ch. Johansson har skrivit en liten betraktelse om sin farfar Anders Johansson:
"En ringklocka talar om att tåg ska passera eller, mest troligt, göra uppehåll på hållplatsen strax bredvid en mindre trafikerad, obevakad järnvägsövergång. Jag står utanför banvaktsstugan och är kanske i de sena folkskoleåren eller tidiga tonåren. Farfar, som efter pensionen fungerar som platsvakt kommer ut ur banvaktsstugan. Mindre rak i ryggen än han en gång varit, höger ben böjt i en båge utåt, något haltande. Han går inte snabbt men skyndar på genom att förlänga stegen och göra dem aningen snabbare än i vanliga fall. Ännu så länge går han bara längs den röda stugväggen, men han kommer att vika av på grusgången åt vänster mellan bikuporna och jordkällaren, gå genom häcken ut på banvallen så att han blir synlig för de på- och avstigande. Vet inte om han kommer att hälsa avmätt på lokföraren men har för mig att han inte gör honnör. Han har ett neutralt ansiktsuttryck. Inte glad inte allvarlig, bara en viss målmedvetenhet. En dag på jobbet. Han gör det han förmodas göra. Är osäker på om han har någon stinsspade med sig men tror inte det. Hans uppgift var nog snarast att hålla passagerarna under uppsikt, vid behov svara på frågor och få dem att känna viss trygghet. Att han sedan ingår som delmotiv på den tavla som här målas på evighetens kanvas, våra minnen - ja, det får man på köpet. Träskor, säckiga byxor med hängslen, en svart väst och endast en uniformsliknande skärmmössa, utan vinklar, snoddar guld, som försökte påminna om att han i just den här situationen var en auktoritet. Han hade passerat 70 med några år. "