Tornehamns kyrkogård, eller Rallarkyrkogården som den vanligen kallas, tillkom då Malmbanan byggdes. Av rent praktiska skäl fanns behov av en begravningsplats för de rallare och andra anställda som avled av sjukdomar eller till följd av olyckshändelser. Den mest kända var och är den mytomspunna rallarkockan Svarta Björn, som i likhet med de övriga vilar under ett enkelt träkors. En enda grav skiljer ut sig, en stenhäll lite ovanför raderna av träkors. Därunder vilar rallarbasen och arbetarvännen, sedermera generaldirektören vid SJ Axel Granholm och makan Magda som han träffade vid arbetet på Malmbanan. Jag är inte övertygad om att han själv hade önskat ett annorlunda vilorum än de hans rallare fått.
Platsen i björkskogen invid Tornehamn, har beskrivits som "en nationalskatt, en av de vackraste påminnelser om arbetets storhet och lidande som vi äger" (Citat ur Minnets stigar).
På platsen finns en minnessten, rest 1923 av Kungl. Järnvägsstyrelsen, med orden: "Till minnet av dem som stannade här uppe".