Stambanan möter Öre älv i det starkt kuperade landskapet strax norr om Nyåker, där älven rinner i en djupt nedskuren dal med branta sidor. Järnvägen är dragen i kurvor och långa lutningar åt båda håll och men tvingas ändå passera älven på stor höjd.
Här har funnits tre järnvägsbroar - som alla finns kvar! De är kända som Tallbergsbroarna.
1. Den första byggdes 1891 av Bergsunds Mekaniska Verkstad och är en mäktig bro med en längd av 164 meter med tre stora och ett litet spann 40 meter över älven. Den utfördes som en fackverksbro med hängande parabelfackverk och med mellanstöd formade som höga fackverkstorn. Den används numera som landsvägsbro.
2. Den andra bron byggdes 1919 i Statens Järnvägars egen regi och utfördes helt av armerad betong. Det långa huvudspannet med en väldig 90-meterbåge på vilken brobanan vilar var då världens längsta brospann i betong för en normalspårig järnväg. Det syns att tekniken med armerad betong var ny, då allt verkar överdimensionerat.
Bygget av den andra bron är skildrat i romanen Brobyggarna av Sune Jonsson.
Bron förklarades 1997 som byggnadsminne och ligger alltså kvar utan egentlig funktion på grund av sin intressanta historia och sina tekniska kvalitéer.
3. Den tredje bron uppfördes av Kraftbyggarna AB, Luleå som entreprenör med DEM-verk AB i Umeå som underleverantör av brobalkarna. Den blev klar 1994 och utfördes som en samverkansbro i sex spann. Bärverket utgörs av två parallella svetsade plåtbalkar 3,1 meter höga vilka löper kontinuerligt över samtliga mellanstöd. På balkarna ligger ett stabilt betongtråg. Bron ger ett mycket smäckert och elegant intryck.
De tre mäktiga broarna liggande sida vid sida är mycket intressanta och i det storslagna landskapet bildar de Sveriges kanske förnämligaste broplats.
Sakuppgifterna är hämtade ur Sven Olof Ahlberg och Bengt Spade, Våra broar - en kulturskatt, utgiven av Banverket och Vägverket 2001.