Telefon i banvaktsstugor

Å Dala – Helsinglands järnväg skola enligt i pressen synlig uppgift uppsättas telefoner i banvaktsstugorna.
  Detta är ett företag som borde vinna efterföljd litet hvarstädes vid våra järnvägar, skrifver en järnvägsman till Dagens Nyheter. Den tid torde ej heller vara särdeles långt aflägsen då en sådan anordning nödvändigtvis måste träffas till underlättande af meddelande åt och emellan banpersonalen. Såsom nu är fallet befordras alla order och meddelanden till personalen mellan stationerna om extratåg och oväntade större rubbningar m.m. medelst s.k. banpost, ett slags modern budkafleinstitution, bestående däri att hvarje banvakt befordrar ordern eller meddelandet öfver sin bansträcka till banvakten å närmaste sträcka, hvilken i sin ordning förfar på samma sätt. I sämsta fall kan det därvid inträffa att en banvakt kan få passera ej blott sin egen utan äfven den intilliggande sträckan, såvidt nämligen banvakten å den sistnämnda för tillfället skulle befinna sig längst bort å sträckan, räknadt från det håll, hvarifrån bamposten kommer. Då nu dessa banposter i regel äro af brådskande art och för öfrigt icke få uppehållas drages banpersonalen ofta ifrån och hindras i sin egentliga tjänst eller ock måste extra personal anlitas i större omfattning än eljest behöfde vara fallet. Detta förhållande är vid järnvägstrafiken både kändt och erkändt såsom mindre lyckligt. Bleve åter utefter järnvägslinierna anordnade särskilda telefonförbindelser till användning för ifrågavarande ändamål, skulle både tid, krafter och kostnader sparas samt större säkerhet ernås. Visserligen blefve ett sådant telefonnät rätt dyrbart, men fördelen af detsamma skulle utan tvifvel uppväga kostnaderna. I mån af trafikens utveckling torde det också bli nödvändigt att företaga något i detta syfte.

(Ur Dagens Nyheter torsdag 1900-03-22)