Lilla Mossebo banvaktstuga

av Gunnar Carlberg

%% B009350

Lilla Mossebo banvaktsstuga i Flo församling i Skaraborgs län vid foten av Hunneberg inte långt från Lilleskogs station.

Min pappas morfar, Anders Gustav Carlberg född 1841, var banvakt vid UVHJ (Uddevalla-Vänersborg-Herrljunga järnväg).

Han anställdes då UVHJ öppnades för trafik 1867 som den förste banvakten i Mossebo, men han var dessförinnan med och arbetade med järnvägens byggande.
Bl.a. var han med i ett lag som ”trampade fast mark” för banvallen över Flo mosse (stugan låg i närheten av denna)

I UVHJ:s minnesskrift 1863 – 1923 kan man läsa om byggandet av järnvägen och om detta speciella förfarande.

”Öfvergången af den 3 km långa Flo mosse beredde en del hufvudbry ty den var på den sankaste delen 20- 30 meter djup och mycket lös hvaför den aldrig skulle hafva burit någon bank och att fylla den hade blifvit en dyr historia.
Över nämnda sanka del i mossens västra kant där banan går fram, lades till en längd av 60 meter en träviadukt på pålar, nedslagna till bårtåt 20 meters djup. Iden något fastare delen av mossen i sydväst till en längd av cirka 700 meter bildades banken av mossjord på det sätt att det lades upp lagervis en bank till en tredjedels meters höjd, varefter arbetsstrykan, 150 – 200 man, uppställdes i”rotvis kollon”och marscherade fram och åter, tills banken var väl hoppackad, och så ett nytt sådant lager. När banken fått en höjd av cirka 3 meter, ansågs den böra vara säker och belades med 3 meter långa syllar under skenorna samt ballastades på vanligt sätt. Ledaren av detta arbete var kaptenen E Vallander vid Västgöta-Dals regemente. Det var ett experiment, men det har stått sig utmärkt. Samma metod användes å en mosse i närheten av Herrljunga.

”Mossmarschen” pågick en timme på aftonen och togs från den muntra sidan av de mestadels unga arbetarne. Det sjöngs och skämtades och musik exekverades på flöjter och fioler av blås- och spelkunniga arbetare. Traktens barn hade stort nöje av att deltaga i marschen.”

Så här gick det till i järnvägens barndom och är nästan otroligt då man läser om det idag.

Min pappa växte, tills han började skolan, upp i banvaktsstugan och var även efter att han och hans mamma flyttat därifrån i Mossebo på skollov och ledigheter. Han var mycket framme vid Lilleskogs station där han lärde sig mycket om livet vid järnvägen. Han har berättat att han fick hjälpa till med växling, skötte tidvis telefonväxeln, bar ut telegram m.m.

Han fick även när tillfälle gavs åka med på loken med sin sina morbröder ( två av dessa var lokförare på UVHJ)
Jag kan tänka mig hur ”häftigt” detta var för en ung pojke. Lokförare hade hög status vid den här tiden och för många grabbar var det ett önskeyrke.
Även i hög ålder fick min pappa en särskild glans i ögonen när han berättade om den här tiden.

Jag har fått ärva en av dessa lokförares ”silverrova” - fickur. Det är mycket väl använt. Mönstret/reliefen i silvret på baksidan av klockan är mycket sliten och jag kan såhär nästan 100 år efteråt se hur han tar klockan upp och ner ur sin ficka för att hålla tidtabellen.

Utbyggnaden av det svenska järnvägsnätet var ju oerhört viktig för vårt samhälle och engagemanget i järnvägsfrågor var mycket stort. Det var framsynta personer som satsade på detta och utan järnvägen hade den samhällsutveckling vi sett inte kunnat ske. Det är något vi kanske inte tänker så mycket på idag.

Att lokförare eller lokomotivförare som det också hette var ett högstatusyrke kan man se av de löner som gällde.

Att en lön på över 1000 rdr var relativt hög förstår man när verkställande direktören i direktionen hade 1500 rdr.
Däremot var ju banvaktens lön rätt skral även om det ingick bostad och ved. 360 rdr/år innebär i dagens penningvärde omkring 17000 kr/år eller runt 1400 kr/mån

Pappa berättar att banvakten Carlberg var en from man och ett föredöme för honom. Hans hustru var en stilla och blid kvinna som säkert hade det svårt att med en banvakts skrala lön klara det stora hushållet med 8 barn och dessutom honom.

Till banvaktstugan som låg tätt intill järnvägen hörde en liten ladugård där man hade en ko och en gris och höns. Hö till kon fick man genom att slå banvallarna och vägrenarna. Min pappa var med och ledde kon efter vägen för bete. Trafiken var gles, bara en och annan hästskjuts. Det fanns också en liten trädgård och potatisland.

Man hade en folkilsken tupp som flög på alla luffare som var vanliga på den tiden. Tuppen var även mycket klok. Hönorna ville gärna gå uppe på banan för att picka i sig grus. När tuppen då hörde tåget jagade han bort hönorna från spåret och räddade på så sätt livet på sitt harem.

Det fanns även mycket älgar i området (de stora Kungajakterna är ju berömda).
En gång blev min pappa och hans mamma jagade av en stor tolvtaggare, men räddade sig upp i ett stort stenröse dit älgen inte kunde ta sig.

Pappa har även berättat om en gubbe från trakten som då och då kom in i banvaktstugan för att titta på den amerikanska väggklockan. Den var ett underverk för honom.
Det här var några få situationer som min pappa har berättat.

Så här såg banvaktstugan ut med en del av familjen samlad.

Huruvi

Medaljutdelning

Den 17 maj 1897 firades 30-årsdagen av järnvägens tillvaro med en stor högtidlig fest i Vänersborgs societetsvåning. Därvid hedrades de personer som varit i bolagets tjänst alltsedan järnvägens öppnande och under tiden ådagalagt plikttrohet och gott uppförande i tjänsten med att tilldela dem Kungl.Patriotiska sällskapets medalj med konungens bröstbild.

Anders Carlberg tilldelades silvermedalj.
På den här tiden var detta säkert något mycket stort, så stort att en resa till fotografen ansågs vara något att satsa på även för en fattig banvakt.

Banvakten Anders Carlberg med sin silvermedalj